Dalarna University's logo and link to the university's website

I skolämnet svenska, liksom i motsvarande förstaspråksämnen i våra skandinaviska grannländer, ingår kunskaper om och i grannspråk i det centrala innehållet. Undervisningen är avgörande för att upprätthålla den nordiska språkgemenskapen (Nordiska ministerrådet, 2007), då grannspråksförståelsen sjunker i Skandinavien (Delsing & Lundin, 2005) och skolelever knappast klarar muntlig interskandinavisk kommunikation (Steffensen, 2016). Särskilt grundskollärare känner emellertid ofta osäkerhet inför kunskapsområdet grannspråk och tenderar förbigå det i förstaspråksämnets stoffträngsel (Pran & Johannesen, 2011).

Det finns alltså behov av en inspirerande undervisningsmodell som på begränsad undervisningstid systematiskt bygger upp grundskoleelevers grannspråkskunskap och samtidigt bidrar till andra mål i förstaspråksämnet. I FoU-projektet TRAPPA (Nordplus 2023–2025) har lärarutbildare och grundskollärare i Danmark, Norge och Sverige utprövat en modell där partnerklasser i två skandinaviska länder samverkar om att utveckla ordförråd och kommunikativa strategier kring ett aktuellt tema – först genom läsning, sedan utbyte av kortfilmer och slutligen i ett videomöte i realtid. Upplägget bygger på tidigare forskning om relationen mellan interskandinavisk läsförståelse, hörförståelse, metaspråklig kunskap och kommunikativ kompetens (Börestam, 1994; Jörgensen & Kärrlander 2001; Delsing & Lundin, 2005; Doetjes & Gooskens, 2009, Hansen, 2020) samt utgångspunkten att ett autentiskt kommunikativt syfte ökar motivation och förmåga till grannspråkskommunikation (Ridell, 2008; Brink, 2016).

Observationer, inspelade videosamtal, elevenkäter och lärarintervjuer visar att modellen varit framgångsrik: de deltagande eleverna uppnår förmåga till interskandinavisk kommunikation i realtid, och arbetssättet fungerar motiverande för både elever och lärare. Då undervisningsmetoder från förstaspråks-, andraspråks- och främmandespråks­didaktik kombineras i upplägget kan dessutom teoretiskt relevanta slutsatser dras om grannspråksdidaktikens relation till annan språkdidaktik.

Traditionellt ges respons på elevers skrivuppgifter främst i skrift. Skriftlig respons tenderar emellertid att bli monologisk, vilket kan begränsa bidraget till elevens skrivutveckling (Skolforskningsinstitutet, 2018). Sju svensklärare beskriver inledningsvis i FoU-projektet Dialogisk respons på gymnasieelevers skrivande (DiRGeS, Skolforskningsfonden 2022–2025) just en situation där skriftlig respons upptar mycket arbetstid – men inte utnyttjas i förväntad utsträckning av eleverna.

Projektet prövar i vilken mån problemet kan avhjälpas genom att följa upp skriftlig feedback med dialogiska responssamtal, fokuserade på elevens agens. I tre cykler har lärare och forskare enligt design-based research (Barab & Squire, 2004) gemensamt utvecklat en responsmodell inspirerad av dialogismen (Linell, 2009) och dialogical feedback (Carless, 2013). Med stöd av digitala strukturer förbereder eleven responssamtalet genom att monitorera sin skrivutveckling över tid och formulera följdfrågor och förslag till läraren. Eleven driver sedan samtalet, samtidigt som  läraren säkrar att både kognitiva, emotionella och strukturella aspekter av skrivundervisnings­praktiken (Ajjawi & Boud, 2018) behandlas.

Utprövningen har dokumenterats genom 22 videofilmade responssamtal, ljudinspelade intervjuer med båda parter i dessa responssamtal, samt fältanteckningar och ljudinspelningar från 15 utvecklingsträffar med lärarlaget.

Sammantaget visar materialet att dialogiska responssamtal, som tidigare främst har undersökts i högre utbildning – i svensk kontext exempelvis av Meyer Beining (2019) – fungerar mycket väl även som del av gymnasieskolans skrivundervisning. Framförallt lyfter både elever och lärare att samtalen gynnar relationen mellan parterna (Steen-Utheim & Wittek, 2017), bidrar till delad förståelse för responsens innehåll och syfte (Gyllander Torkildsen, 2016) samt ökar elevens ansvarstagande i förhållande till lärarens stöttning (van de Pol, Volman & Beishuizen, 2010).

Sedan Bolognareformen ska högre utbildning i Sverige ge kunskap i tre former som benämns kunskap och förståelse, färdighet och förmåga samt värderingsförmåga och förhållningssätt. Denna indelning i kunskapsformer har kritiserats som led i en likriktning och målstyrning av högre utbildning (Persson 2019), men har som utbildningsfilosofisk idé potential att bidra till utbildningars hållbarhet (Gustavsson 2009). Detta föredrag diskuterar i vilken utsträckning medveten satsning på alla tre kunskapsformer kan göra grammatikundervisning angelägen för lärarstuderande på ett sätt som bäddar för social hållbarhet i skolans svenskundervisning.

Utgångspunkten är en undervisningsmodell som under tre år utprövats inom ämneslärarprogrammet med inriktning svenska. Studenterna möter där lingvistiska metakoncept (van Rijt m.fl. 2022) från klassisk grammatik, SFL och stilistik. Varierade arbetssätt bidrar till ämnesdidaktisk kompetens genom parallellprocesser (Billing & Lundegård 2019). Grammatikundervisningen kontextualiseras (Myhill m.fl. 2012; Kabel & Bjerre 2020) men framställs inte enbart som ett led i svenskundervisningens vanliga färdighets-, process- och genrediskurs (Ivanič 2004; Sturk & Lindgren 2019). I stället diskuteras löpande hur grammatiska kunskaper även kan gynna en socio-politisk diskurs.

Undervisningsmodellens potential för de olika kunskapsformerna har utvärderats genom deltagares skriftliga reflektioner under kursens gång samt intervjuer med ett urval deltagare från olika kurstillfällen. En tematisk analys (Braun & Clarke 2006) av materialet visar vissa skillnader i deltagarnas behållning. Majoriteten tycks emellertid, i likhet med Denhams (2020) slutsatser, förutom kunskaper om svenskans grammatik uppnå förståelse för språklig variation, textanalytiska färdigheter, grammatikdidaktisk förmåga – samt en värderingsförmåga och ett förhållningssätt som kan stötta deras framtida elevers kritiska litteracitet och språkliga ansvarstagande för jämställdhet och demokrati.

Kontextualiserad grammatikundervisning har under senare år lyfts som ett ideal internationellt, jfr exempelvis Macken-Horarik m.fl. (2018). Däremot finns knappast några studier om hur sådan litteracitetsstödjande grammatikundervisning fungerar inom förstaspråksämnet i en nordisk utbildningskontext – kanske en följd av att nordiska skolors läroplaner kan anses tillmäta metakunskaper om språk fler syften än att stödja läs- och skrivförmågan. Föredraget presenterar en planerad artikel för Acta Didactica Norden. Artikeln beskriver först en undervisningsmodell som går bortom ambitionerna för kontextualiserad grammatikundervisning och som vi utprövat inom utbildningen för blivande svensklärare i grundskolans år 7–9 och gymnasieskolan. Därefter undersöker vi i vilken utsträckning de lärarstuderande upplever att undervisningsmodellen gynnat dem på personligt och professionellt plan. 

Undervisningsmodellen har utprövats under tre år i form av en tioveckorskurs inom ämneslärarprogrammets första termin. I kursen introduceras studenterna i traditionell grammatik (Lundin 2017), SFL (Holmberg & Karlsson 2019) och stilistik (Lagerholm 2008), som de utnyttjar för att analysera sakprosa, skönlitteratur och elevtexter. Ett första mål är att deltagarna ska se grammatikens relevans inom vardera av Ivanics (2004) sex diskurser kring textarbete samt upptäcka att svenska som språkämne (Hansson 2011) kan stödja inte bara kommunikativa färdigheter utan även bildning och demokrati. Ett andra mål är att deltagarna i sin framtida grammatikundervisning ska ha förmågan att göra språkvetenskapligt och didaktiskt väl motiverade val kring frågorna vad, hur och varför utifrån varje specifik undervisningskontext. Därför innehåller kursen stora mått av metareflektion och parallellprocesser, d.v.s. ”sådan reflexiv aktivitet i vilken lärarstudenterna får genomleva liknande situationer som deras elever kommer försättas i” (Billing & Lundegard 2019:271).

I en pågående studie utvärderar vi nu i vilken utsträckning deltagarna upplever att kursen bidragit till dessa två mål. Det empiriska materialet omfattar anonyma kursvärderingar från alla genomförda kurstillfällen samt intervjuer med ett urval studenter som slutfört kursen för ett respektive tre år sedan. Som jämförelsematerial intervjuas också ämneslärarstudenter som studerat grammatik i en annan form. Kursvärderingar och intervjuer analyseras tematiskt (Braun & Clarke 2006) med sikte på dels studentens personliga utveckling ifråga om attityder till och självförtroende inom ämnesområdet, dels studentens professionella utveckling ifråga om teoretiska kunskaper och didaktisk förmåga. Preliminära resultat visar stor variation mellan olika deltagare. Högpresterande studenter uppskattar ofta det integrerade upplägget och upplever i förhållandevis hög grad att de nått de mål som beskrivits ovan. Lågpresterande studenter däremot önskar mer isolerad träning av olika grammatiska analysmetoder och har svårare att se kursens användbarhet i ämnesdidaktisk praktik. 

Vår preliminära slutsats är att undervisning som relaterar grammatik till annan metakunskap om språk och till fler syften än utveckling av kommunikativa färdigheter har potential: den kan skapa en mer positiv attityd till kunskapsområdet hos blivande lärare och stärka ett helhetsperspektiv på språk och litteratur i deras undervisningspraktik. För att fler studenter ska gynnas kan emellertid de didaktiska valen behöva explicitgöras och motiveras ytterligare. Kunskaperna från grammatikundervisningen skulle också behöva aktualiseras oftare i andra delar av lärarutbildningen för att tydliggöra deras relevans för hela förstaspråksämnet, oavsett om man betraktar det som färdighetsämne, bildningsämne eller demokratiämne.

Kortsiktiga betyg, långsiktiga mål – svensklärares dilemman i skrivundervisning och bedömning 

Solveig Malmsten och Martin Göthberg, Högskolan Dalarna

Vi rapporterar resultat från forsknings- och utvecklingsprojektet SSOE, Svensklärares samtal om elevtext, som vi med stöd av ULF-medel bedrivit i samverkan med svensklärarlaget vid en medelstor svensk gymnasieskola. Projektets forskningssyfte har varit att bidra med kunskap om svensklärares sambedömningskultur och professionella agens i skrivundervisningen, givet att det performativa trycket på skolan återkommande problematiserats under det senaste decenniet (Biesta, 2015; Gyllander-Torkildsen, 2016). Tolv timmars sambedömning av övnings-NP har videofilmats, varefter samtliga sju deltagande lärare har intervjuats individuellt. I de videofilmade samtalen analyseras dels interaktionen mellan lärarna, dels det skrivdidaktiska innehållet så som viktning av olika textkvaliteter och utformning av respons. Analysen visade att sambedömningen bygger på omfattande delad, men övervägande tyst kunskap (jfr. Hansson, 2011) som huvudsakligen kommer till uttryck genom pekande i och citerande av Skolverkets bedömningsmatriser (jfr Meyer-Beining, 2020). Tillämpningen av bedömningskriterierna framstår som tämligen instrumentell då betygsättning diskuteras mer än formativ respons till eleven, och ytligare fenomen som referatteknik och textnära partier får betydligt större utrymme än textens funktionalitet i den fiktiva kommunikationssituationen (jfr Skolforskningsinstitutet, 2018). Sambedömningssamtalens dominerande syfte tycks alltså vara att tillvarata redovisningsskyldigheten (jfr Mickwitz, 2021). Denna bild nyanseras emellertid när agerandet under sambedömningssamtalen ställs i relation till intervjuerna, där elevens lärande för livet står i centrum för lärarnas reflektioner. Samtliga intervjuade är kritiska mot vissa diskursiva och materiella arrangemang som strukturerar skrivundervisning och bedömning av elevtext (jfr. Henning Loeb, Langelotz & Rönnerman, 2019), exempelvis ramarna kring Nationella prov. De formulerar konstruktiva förslag till kollegial utveckling av ämnesdidaktisk kompetens och vill höja svenskämnets status. Vi ser i lärarnas utsagor ett mikromotstånd mot performativitetskulturen där lärarna är på väg att stärka sin agens och möjligheterna att axla det professionella ansvaret för elevernas långsiktiga bildning.

Nyckelord: skrivundervisning, bedömning, performativitetskultur, professionell agens

Biesta, G. J. (2015). Good education in an age of measurement: Ethics, politics, democracy. Routledge.

Gyllander Torkildsen, L. (2016). Bedömning som gemensam angelägenhet: enkelt i retoriken, svårare i praktiken: elevers och lärares förståelse och erfarenheter. Göteborgs universitet,

Hansson, F. (2011). På jakt efter språk: Om språkdelen i gymnasieskolans svenskämne. Malmö högskola.

Henning Loeb, I., Langelotz, L. & Rönnerman, K. (red.) (2019). Att utveckla utbildningspraktiker: analys, förståelse och förändring genom teorin om praktikarkitekturer. Studentlitteratur.

Meyer-Beining, J. (2020). ”Of course we have criteria” Assessment criteria as material semiotic means in face-to-face assessment interaction. Learning, Culture and Social Interaction (24), 1–12.

Mickwitz, L. (2021). Lärarprofessionalism när bedömning är betyg. I Å. Hirsh & C. Lundahl: Hållbar bedömning. Bildning, välbefinnande och utveckling i skolans bedömningsarbete, 27–46.

Skolforskningsinstitutet (2018). Feedback i skrivundervisningen. Skolforskningsinstitutet.

Presentationen innebär en vidare diskussion av slutsatserna i mindoktorsavhandling, som genom en fallstudie av färöiskans dativ undersöker villkoren för grammatisk variation och förändring i de nordiska språken (Malmsten 2015). Kärnan i avhandlingen utgörs av en kvantitativ, diakron undersökning av färöiska studentexamensuppsatser från perioden 1940–1999. Skribenternas val mellan dativ och andra kasus relateras till åtta syntaktiska variabler, vars inverkan på kasusvalet jämförs med bland annat variationslingvistiska metoder. Resultatet är delvis överraskande. Det går visserligen att ana en svag tendens att dativ över tid oftare ersätts med annat kasus i kontexter där normen föreskriver dativ, men statistiskt kan man inte säkerställa någon skillnad mellan 1940-talet och 1990-talet. Samtidigt tycks det bli vanligare att dativ används hyperkorrekt, så att den totala användningen av dativ mot förmodan inte minskar mellan 1940-talet och1990-talet – åtminstone inte i detta material. Intressant är också att utvecklingen inte är linjär, utan att dativ används betydligt mera normenligt kring mitten av undersökningsperioden än annars. Bland de syntaktiska variabler som påverkar kasusvalet är satsdelsfunktion som förväntat en av de viktigaste. Men i slutet av undersökningsperioden träder ledets placering i satsen fram som en förvånande stark faktor, och det blir samtidigt mera avgörande om ledet utgörs av första/andra personens pronomen eller ej. Den sistnämnda tendensen har observerats i tidigare studier kring upplevarverb och då ofta benämnts Person Specific Retention, PSR. I en följdstudie har jag undersökt om data från mitt avhandlingsprojekt kan bidra till en djupare förståelse av fenomenet PSR. Följdstudien visar att PSR inte enbart är knutet till subjekt till upplevarverb. PSR är heller inte, så som föreslagits, en effekt av att led i första/andra person alltid är animata. Utpräglad PSR, där värden för första/andra persons pronomen skiljer sig från alla övriga nominalfraser, verkar representera en punkt i en glidande förändring som drabbar först icke-pronominella led, sedan personligt pronomen i tredje person och sist personligt pronomen i första/andra person. Det verkar fortfarande troligt att de enskilda ordens/ordformernas frekvens är avgörande, men för att kunna relatera PSR till de övergripande förändringsmönstren i det färöiska kasusbruket krävs fortsatt forskning.

Goda grammatiska kunskaper hos läraren ger bättre förutsättningar för en målinriktad skrivundervisning  i F-3. Denna del i Skolverkets läslyftsmodul Tidig skrivundervisning ger en översikt över hur läraren kan stötta elevens språk- och skrivutveckling på alla grammatiska nivåer från ord och ordbildning över fraser och satser till textuppbyggnad.