I bildningsteoretiska sammanhang används ’resan’ som metafor för bildningsprocessen. Semantiskt avses då dels den geografiska resa som var en del av en äldre utbildningskanon men som hos förespråkare för ett mer dynamiskt bildningsbegrepp också kan utgöras av en ’inre’ resa som då har en mer självbildande karaktär (Gustavsson 1996). Inom ramen för denna studie frågar jag mig hur bergsmannen Johan Henrik Munktells (1804-1861) utländska bildningsresa 1828-30 kan förstås ur dels ett yttre, explicit och påbjudet utbildningsperspektiv, dels ett inre, självpåtaget och lustfyllt betingat bildningsperspektiv.
Pregnant för denna studie är att Johan Henrik Munktell befinner sig i övergången mellan adlig och borgerlig peregrinationsresa. En viktig utgångspunkt är hans geografiska hemvist. Med historiskt viktiga befattningar vid Falu gruva hade familjen Munktell en framskjuten position i det förindustriella landskapet vid Stora Kopparberget. Ett viktigt begrepp är immanent pedagogik som metafor för en slags självreglerande uppfostringspedagogik som tillämpades inom aristokratin och som övertogs av borgerskapet under 1800-talet (Ödman 1995). Begreppen manifesta och latenta ideologier (Liedman 1997, 2006) kommer också att användas för att fördjupa förståelsen av Munktells ’Learning outcomes’. Betydelsen är det sätt på vilket skillnaden mellan det normerande, aktivt verkande och det under ytan 'frusna' via de ideologiska grundformerna kan förklara kontinuitet och förändring.
Unge Munktells 'Grand Tour' försiggick i syfte att tillägna sig de senaste metoderna för pappersframställning. Under den två år långa resan i Tyskland, Österrike och Schweiz fördjupade Munktell väsentligt sina kunskaper främst inom pianospel och maskinell pappersframställning, samtidigt som han inspirerades av moderna pedagogiska principer. Ur ett historiskt perspektiv fick hans kunskaper betydelse för svenskt utbildningsväsende inom såväl teknik och högre musikutbildning som inom det officiella skolväsendet (Liljas 2013, 2014, 2015, 2016).
Källmaterialet utgörs främst av Johan Henrik Munktells resedagbok som fungerade som dokumentationer för de resebrev som skickades hem till föräldrarna (KB). Teoretiskt inspireras studien av narrativen som ’levd erfarenhet’. Berättelsen tar spjärn mot hermeneutiska utgångspunkter där såväl Hans-Georg Gadamer's horisontteori som Paul Ricoeur's mimesisteori gemensamt bildar en metodologisk grund för uttolkningen av brevens utbildningshistoriska betydelse. Syftet är att sätta bildningsresan i fokus för lärande ur ett perspektiv som utforskar 'resan’ i förhållande till såväl individuella som kollektiva processer och som med inspiration av Ricoeur's Le temps raconté (den berättande tiden) även låter sig beforskas ur ett nutida utbildningsdiskursivt perspektiv.