Det kommer signaler om att gymnasieelevers och högskolestudenters skriftspråkliga kompetenser försämras. Svenskämnet har det huvudsakliga ansvaret för att utveckla elevers skriftspråkliga kompetenser och då feedback anses vara ett effektivt pedagogiskt verktyg för lärande syftar den här systematiska litteraturstudien till att utifrån ett didaktiskt perspektiv undersöka hur svensklärares feedbackarbete för att utveckla eleverna som skribenter gestaltar sig. Det görs utifrån två frågeställningar: 1) Hur upplever svensklärare att de använder feedback för att utveckla elevernas skriftligspråkliga kompetenser? och 2) vad lyfter svensklärare fram i sin feedback till eleverna för att utveckla elevernas skriftspråkliga kompetenser? En systematisk litteratursökning i databaser och manuellt har genererat sammanlagt fem forskningsstudier som analyserats och kartlagts utifrån studiens syfte och frågeställningar. Resultatet av den första frågan visar att svensklärares feedbackarbete på intet sätt kan sägas vara homogent, utan utformas utifrån lärarens mål med svenskundervisningen, den klass som läraren undervisar, samt klassens specifika kvaliteter och förutsättningar. Följaktligen varierar också lärarnas feedbackpraktiker. Resultatet av den andra frågan visar att den feedback eleverna får på sina skrivuppgifter i stor utsträckning är av negativ karaktär samt relativt ensidig då en omfattande del är kopplad till lokala textnivåer vilket innebär stavning, ordval och grammatik. Hur feedbacken är utformad varierar då den består av såväl streck av olika slag, som långa innehållsrika kommentarer. Slutligen återfinns feedbacken både i löptext, i marginal, i slutet av elevens text eller så får eleven den i ett separat formulär. Sammantaget korrelerar resultatet med tidigare forskning om feedbackens innehåll vilket gör att det finns potentiella utvecklingsmöjligheter för denna typ av praktik som rimligen skulle ge elever bättre förutsättningar att utveckla sina skriftspråkliga kompetenser.