Dalarna University's logo and link to the university's website

In this article, we undertake a narrative analysis of social science teaching in Swedish upper secondary school as a case study. In doing so, we want to stress the need to pay attention to the contextual and situated limits and openings of the conceivable repertoire of legitimate stories of social science in the Swedish context and its related research. The students’ attempts at sense making and action in encounters with the subject matter content, approached in terms of emplotments, render visible to what extent and in what ways the students insert cultural narratives into the subject matter teaching repertoire through their own subject storytelling. Furthermore, it indicates the limits and openings of social science teaching as predetermined “truth telling”, that is, as already-established socio-political knowledge repertoires.

In focusing on students’ unique, situated and collective interweaving of their “own” experiences with established cultural and political knowledge repertoires, we wish to make a case for the potential to renew society and students’ ways of acting and being in this storytelling. If meagre attention is provided to this interweaving, we argue that there is a danger that the renewal of society and of social science education will get lost, or at least disturbed, in an undesirable way.

I den här casestudien gör vi en narrativ analys av samhällskunskapsundervisning i svensk gymnasieskola. Genom analysen vill vi understryka vikten av att uppmärksamma kontextuella och situerade begränsningar och möjligheter när det gäller repertoaren av legitima berättelser i samhällskunskapsundervisningen och dess tillhörande forskning. Elevernas försök till meningsskapande och agerande i mötet med ämnesinnehållet, analyserat med hjälp av begreppen handling, karaktär och genre, synliggör ivilken utsträckning och på vilka sätt eleverna infogar kulturella berättelser i ämnesundervisningsrepertoaren genom sitt eget ämnesberättande. Resultaten indikerar gränser och öppningar för samhällskunskapsundervisning som förutbestämt ”sanningssägande” genom analysens fokus på elevers unikt situerade och kollektiva sammanvävning av sina ”egna” erfarenheter med etablerade kulturella och politiska kunskapsrepertoarer. Vi hävdar att det i ämnesberättelserna finns en potential till förnyelse av både samhället och samhällskunskapsundervisningen. Om sammanvävningen av narrativ i undervisningen inte uppmärksammas, menar vi att det finns en risk för att förnyelsen av samhället och av samhällskunskapsundervisningen går vilse, eller åtminstone störs, på ett oönskat sätt.