De flesta av oss har kunnat konstatera att vuxna som lär sig ett andraspråk – t.ex. svenska – får en brytning som dröjer sig kvar även om inläraren vistas i andraspråksmiljön i decennier. Denna brytning kan vara störande, knappt märkbar eller göra talet obegripligt. Bland lärare och läromedelsförfattare har en samsyn börjat växa fram angående prosodins stora betydelse för hur funktionellt ett svenskt andraspråksuttal blir. Det har visat sig att betoning av fel stavelse i ord, ger den infödde svensken stora svårigheter att förstå talet. Vad är då betoning i svenska? Den upplevda prominensen hos vissa stavelser har ett antal så kallade fonetiska korrelat, och ett av de viktigaste för svenskans betoning har visat sig vara durationen. I svenskan finns ett fenomen kallat komplementär längd, som innebär att en betonad stavelse kan förlängas på i princip två sätt: antingen förlängs stavelsens vokal som i vila, eller så förlängs stavelsens konsonant, som i villa. Om man betraktar skillnaden mellan vila och villa som enbart en fråga om vokallängd, går man miste om möjligheten att ge robusta regler för stavelseförlängning i ord med ”kort vokal”, och därmed kan andraspråksinlärarna gå miste om ett verktyg att förlänga ca hälften av alla de betonade stavelser som borde förlängas. I ett antal experiment har jag undersökt den postvokaliska konsonantens roll för att signalera både svenskans kvantitetsdistinktion (vila-villa) och ordbetoningsdistinktionen (racket-raket), och funnit att den fonologiska konsonantlängden, manifesterad som ökad duration, behövs för att ge orden ett otvetydigt uttal. En studie med svenskar som talar engelska och tyska, visar också att de svenska talarna uttalade längre postvokaliska konsonanter än infödda talare av engelska och tyska, i ord som av svenskar rimligen uppfattas som havande kort vokal. Slutsatsen av mina studier är att den komplementära vokal-konsonantlängden är ett starkt temporalt mönster i svenska, och att inkluderandet av konsonantlängd i språkbeskrivningen åtminstone inom andraspråksundervisningen, ger en mer logisk och ändamålsenlig bild av svensk prosodi än en beskrivning som enbart tar hänsyn till vokallängd. Likställandet av vokal- och konsonantlängd som uttalsmål kan förväntas främja inlärarnas behärskning av både kvantitetsdistinktionen och ordbetoningsdistinktionen. I svenskans fonologiska system och de regionala variationerna av hur prosodiska kategorier signaleras, finns dessutom grund för att prioritera temporala kontraster som betoning och kvantitet före tonala kontraster som ordaccenterna 1/akut och 2/grav (ánden-ànden). En strategi kallad Basprosodi presenteras, där svenskans temporala prosodiska system ses som den grund som andra prosodiska och segmentella drag kan bygga på.