Allt sedan datorer gjorde sitt intåg i filmindustrin, har deras ständigt ökande
beräkningskraft möjliggjort att än mer fantastiska, digitala, visuella effekter hamnar på
vita duken. Men är det verkligen så enkelt som att de digitala visuella effekterna enbart
blir bättre, eller har de också påverkat filmskapande på djupare plan?
Syftet med denna uppsats är att undersöka om den digitala utvecklingen inom
filmindustrin, då främst i post-produktionen, har haft någon påverkan på varför visuella
effekter används.
Det har inte skrivits mycket om ämnet från denna vinkel innan, men det som har skrivits
pekar på meningsskiljaktigheter i branschen om vad digitala visuella effekter tillför eller
förtar från filmer som nyttjar sig av dem. Främst är det klassiskt skolade filmvetare som
står för kritiken mot dessa visuella effekter, medan de som är verksamma inom
skapandet av desamma generellt ställer sig till de digitala visuella effekternas försvar.
Min uppsats bygger på analysen av två filmer inom genren science fiction: Jurassic Park
och Jurassic World. Valet föll på dessa då den förstnämnda bröt ny mark inom digitala
visuella effekter, medan den senare har fått möta kritik för att vila allt för tungt på
många och spektakulära dito. Därtill hör båda filmerna till en genre, science fiction, som
traditionellt förlitar sig mycket på visuella effekter för sitt berättande.
2015.
Film, digitala visuella effekter, DVFx, post-produktion, Jurassic Park, Jurassic World, narrativ, perceptuell realism, diegetik, diegetisk relevans, interaktion