Syftet med denna studie är att ta reda på hur pedagoger på en förskoleavdelning resonerar kring kamratrelationer i barngruppen och hur de anser att man kan arbeta när något barn hamnar utanför dessa kamratrelationer. Studien undersöker även hur förskollärarna beskriver och resonerar kring social kompetens hos barn. Metoden i denna undersökning är kvalitativa intervjuer med tre pedagoger på en förskoleavdelning och studiens teoretiska utgångspunkt är fenomenologisk. Resultatet visar att pedagogerna framhäver sin egen närvaro i barngruppen som viktig för att främja goda kamratrelationer men att det i stora barngrupper kan vara svårt att vara närvarande och se varje barn. Resultatet visar även att pedagogernas resonemang kring barns sociala kompetens i första hand beskriv i förhållande till hur man fungerar i grupp men även att man som individ respekterar och förstår sig själv för att kunna bygga relationer och förståelse för andra. De slutsatser som dras från denna studie är att pedagogerna ger uttryck för att kamratrelationer är viktiga och att de som pedagoger stöttar barn på olika sätt för att hjälpa dem i deras sociala utveckling men att detta även kan vara problematiskt när barngruppen är stor.