Högskolan Dalarnas logga och länk till högskolans webbplats

I sektionsföredraget presenteras argument för att se svenskans långa och korta språkljud ur ett betoningsperspektiv snarare än ur ett vokalperspektiv, när svenskt uttal undervisas för andraspråksinlärare. Argument som presenteras är av pedagogisk-strategisk och av strukturell-empirisk karaktär. Så till exempel tar jag upp att andraspråksinlärare som ska lära sig svenskt uttal kan ha andra behov än svenska barn (med ett perfekt infött uttal) som ska lära sig stava. De infödda svenska barnen har en inlärd känsla för hur längd fördelas mellan vokal och konsonant i betonade stavelser. Därför kan fokus på ”lång/kort vokal” vara en framkomlig väg när dessa barn ska lära sig enkel- och dubbelteckning av konsonanter i skrift.  Vidare är det genom studier och ”anekdotisk konsensus” känt att svenska ord med korrekt ljudföljd blir i stort sett obegripliga då betoningen hamnar på fel stavelse. Detta har undersökts av främst Bannert (1987) men många känner till ramsor i stil med ”mulétt, kulétt, illá vulétt idé dödáss vilórum” som är ett försök att transkribera en konsekvent felbetoning av ”mulet, kulet illa vulet i de dödas vilorum”. Slutsatsen av Bannerts försök och den upplevda obegripligheten hos felbetonade ord är att betoning av rätt stavelse i ord bör prioriteras högt inom uttalsundervisningen.

Ett antal studier genom tiderna visar att ordbetoning i svenska realiseras främst genom ökad varaktighet hos betonade stavelser i jämförelse med obetonade. Den ökade varaktigheten gäller naturligtvis även stavelser med fonologiskt kort vokal, varvid den komplementära vokal-konsonantlängden i betonade svenska stavelser gör att första stavelsen i t.ex. händerna förlängs med hjälp av /n/-ljudet. Eftersom svenskans betoning så tydligt realiseras genom ömsom vokal- och ömsom konsonantlängd, faller det sig naturligare att betrakta längden som något som följer av betoning och inte först och främst en egenskap hos svenska vokaler.

Vidare sätts det svenska betonings- och längdsystemet in i ett tvärspråkligt perpektiv, där vi påminns om att många språk dels har ”fast betoning”, dels kanske inte har någon distinktiv längd alls, eller i många fall en distinktiv längd som inte överensstämmer med det svenska systemet.

Ytterligare argument och forskningsresultat kommer att framföras för att även tona ner den pedagogiska betydelsen av den välkända spektrala kvalitetsskillnaden mellan lång och kort vokalallofon. Denna är beroende av regional varietet och även av vilka vokalfonem det gäller. Till sist presenteras en tänkbar undervisningsstrategi baserad på de rön som redovisats.

Referenser

Bannert, R. (1987), From Prominent Syllables to a Skeleton of Meaning: a Model of Prosodically Guided Speech Recognition. In Proceedings of the XIth ICPhS Tallinn, (s 73-76)