Självständighet i arbetet utgör ett högt värderat mål för alla högre utbildningar. I denna begreppsanalytiska litteraturstudie undersöks de motstridiga innebörder denna självständighet kan ges. Studien framlägger idén att begreppet ”självständighet i arbetet” kan förstås på två rent av motstridiga sätt: som automation eller som emancipation. Diskussionen om dessa två innebörder förankras dels i en historieteoretisk utläggning om det maskinella arbetetsutveckling och dels i pedagogik-filosofen Jacques Rancières tankar om demokratins förutsättningar. Begreppsanalysens diskussion appliceras därefter på ett mindre urval aktuell pedagogisk forskning om handledningen i högre utbildning. I mötet med denna litteratur väcks framförallt frågor om dialogismens pedagogiska teori vad gäller självständighet i arbetet: skapar dess metoder en emancipatorisk självständighet i Rancières definition – eller premierar de snarare det maskinella arbetets fortsatta automation av samhällslivet? Några tentativa resultat avslutar studien. Spänningen mellan emancipation och automation i självständighetsbegreppet tycks inte kunna förlösas bara genom dialogism. Men analysen av litteraturen visar samtidigt på att denna rymmer en annan väg mot emancipatorisk självständighet i den högre utbildningen, färdig att utforska: den som går genom den känslosamma läraren.
Utbildning och lärande. Tidskrift