Presentationen utgår från den delen av min doktorsavhandling och senare vidareutvecklingar som kretsar kring den sociala barnavårdens praktik; mer specifikt barnavårdsutredningar (barn upp till 12 år) och eventuella rekommenderade åtgärder som respons på intersektionella orättvisor i barndomar. Jag belyser förändringsbehov och möjligheter till ett socialt arbete där rättighets- och rättviseperspektiv hamnar i förgrunden - bortom biovälfärdens dilemman.
Ett av biovälfärdens dilemman är att säkerställa att barndomar är fria från våld samtidigt som våldets och orättvisornas symptom är i blickpunkten, inte problemet och orättvisorna i sig. Fokus på långtgående risker och psykosomatiska konsekvenser synliggör inte bara vissa våldssituationer och våldsformer framför andra. Det förstärker även professionellas och forskningens betydelse i utredningar. Dock medför detta också en objektifiering av barnkroppar varför barns delaktighet som rättighetsbärande subjekt med röst blir svårt att leva upp till. Vidare diskuteras avsaknaden av respons på orättvisor i form av rasism och våld utanför hemmet samt åtgärdernas begränsningar i relation till skydd. En slutsats som dras är att skydd på inget enkelt sätt kan likställas med insatser annat än när det rör sig om tvångsåtgärder.
Möjligheterna är många till en bättre hantering av problem genom förändrade lösningar. Jag diskuterar behovet av att utforma nya insatser som är frivilliga och skyddande samt vikten av att stärka unga människors delaktighet såväl i insatsutformningen som vid rekommendation av insatser. Det räcker dock inte att enbart identifiera nya insatsbehov så länge insatser förutsätter vuxnas samtycke. Förändringsbehov avseende dessa villkor behöver därför ses över.