Denna uppsats har genom en ideografisk studie undersökt hur några ungdomar med ickenordisk bakgrund upplevt processen och konsekvenserna av att ha blivit diagnostiserade för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller dyslexi. Genom att intervjua dessa ungdomar och därefter tolka resultaten enligt en fenomenologisk ansats har ett antal aspekter av diagnostiserandet utkristalliserats. Dessa aspekter har jämförts med tidigare forskning och resulterat i följande insikter: Flera av informanterna upplever det som om skolan gjort skillnad mellan svenska elever och dem med annan kulturell bakgrund. Med ett modernt uttryck kan man säga att de senare i stor utsträckning upplevt att de blivit rasifierade, det vill säga att de tillskrivits egenskaper utifrån fördomar mot den grupp de representerar. Om det är detta som lett till att de får diagnoser som ADHD eller dyslexi känner flera av de intervjuade att detta varit negativt. Vissa anser sig ha blivit hindrade i sin skolutveckling och andra upplever att de helt i onödan har blivit medicinerade med centralstimulerande medel som Concerta eller Ritalin. Även för dem som har nytta av sina diagnoser och eventuell medicinering har problem uppstått då de fått ringa förståelse för detta bland släkt och vänner från hemlandet. Resultatet av detta är att det dubbelliv som många med annan kulturell bakgrund beskrivit, kan bli mer problematiskt för dem med diagnoser.