Syftet med den här studien var att undersöka fem gymnasielärares erfarenheter av
Läslyftet, Skolverkets nationella kompetensutveckling för grund- och
gymnasieskolor, och om det enligt lärarna har gett förbättrade resultat i deras
läsförståelseundervisning. Frågeställningarna som användes för att besvara detta
var därför hur lärarna definierade läsförståelse, hur lärarna upplevde att de
arbetade med läsförståelse efter Läslyftet samt hur lärarna ansåg att Läslyftets
metoder hade fungerat i deras undervisning. För att besvara syftet och
frågeställningarna genomfördes skriftliga intervjuer med en grupp lärare som
tillsammans genomfört fortbildningen på en gymnasieskola i en av Sveriges
storstäder. De sociokulturella begreppen scaffolding och proximal utvecklingszon
användes även i analysen av resultatet. Studien visade att språket är det primära
verktyget för läsförståelseundervisningen och att lärarens roll i elevernas
utveckling bestod av att stötta dem i deras inlärningsprocess. Stöttningen gjordes
genom både scaffolding där läraren modellerade strategier för läsning men även i
form av anpassningar av material och strategier utifrån elevernas förkunskaper i
läsning. Genom detta kunde eleverna på så sätt med lärarens hjälp utveckla sina
kunskaper och nå en högre kunskapsnivå, elevens proximala utvecklingszon.
2017.
Läslyftet, läsförståelse, scaffolding, proximal utvecklingszon, undervisning, gymnasieskola