Språkets roll för elevers lärande framhålls av såväl läroplanen för grundskolan som av myndighetsväsendet för svensk skola. Syftet med denna studie har varit att undersöka hur forskningen specifikt beskriver relationen mellan elevers språk- och kunskapsutveckling och ett språkutvecklande arbetssätt inom SO-undervisningen. Studiens frågeställningar har besvarats genom en systematisk litteraturstudie där vetenskaplig litteratur har granskats och analyserats utifrån en sociokulturell utgångspunkt.
Resultatet visar på behovet av att elever utvecklar ett akademiskt språk för att säkerställa skolframgång. Vidare fordras en utveckling av ett ämnesspecifikt språk för att understödja de kunskaper som fastställts av gällande läroplan. I denna studie har relationen mellan språk- och kunskapsutveckling främst kunnat knytas till historieämnet. Här pekar forskningen på att utveckling av ett historiespecifikt språk stödjer elevernas stoffbegrepp- och tankebegreppsutveckling inom ämnet. Forskningen framhåller riklig exponering för språkliga uttryck, social interaktion samt möten med specifika ämnesmetoder som potentiellt stöttande undervisningskomponenter för elevernas språk- och kunskapsutveckling. Studiens slutsats är att språkfokuserad undervisning möjliggör en socialiseringsprocess in i ämnet. Vidare dras slutsatsen att där råder viss obalans gällande representation av olika SO-ämnen, likväl som av olika skolstadier inom forskningen. Detta kan påverka forskningens möjligheter att verka främjande för språk- och kunskapsutvecklingen inom alla samhällsorienterande ämnen och för alla skolans elever.
SO