Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka hur läroböcker i historia och deras påverkan på historieundervisning framställs i svensk historiedidaktisk forskning med åldersinriktning från årskurs 1 till gymnasiets sista år. Frågeställningarna gäller från årskurs 1 till gymnasiets sista år och avser besvara hur forskning framställer historieläroboken ur ett historiskt perspektiv, hur historieläroboken framställs som norm och hur dess innehåll ser ut. Vidare vad det är som påverkar innehållet i historieläroböckerna samt vilka skillnaderna i historieundervisningen för olika åldrar är.
Litteraturstudien är baserad på elva avhandlingar. I studien framkommer det att det finns en begränsad mängd i det studerade materialet som specifikt beskriver och jämför hur läromedel i historia framställs idag. Huvudsakligen finns det i det utvalda materialet information om historiska skeenden inom historieundervisningen från 1600-talet och fram till 1990-talet.
Resultatet visar att historia infördes i skolordningen 1649 och anledningen var att statens tjänstemän ansågs behöva bildning i historia. Historieläroboken beskrivs i den undersökta litteraturen som en norm under historielektionerna och innehållet anses ofta vara en given berättelse utan utrymme för tolkningar. För de yngre eleverna i lågstadiet och mellanstadiet finns det företrädesvis historiebeskrivningar med människor knutet till handling och miljö då de enligt forskning har lättast att lära då, enligt forskningslitteraturen. För de äldre eleverna i högstadiet och gymnasiet finns det mer struktur än personanknuten handling, även om den också förekommer. Resultatet från litteraturstudien visar också att elever idag, särskilt de yngre, ges för lite tid till tolkning, värdering och kritiskt tänkande, enligt svensk historiedidaktisk forskning.
SO