Syftet med mitt examensarbete är att undersöka hur lärare anger att de arbetar med muntlig framställning i klassrummet, för att utveckla elevernas muntliga språkförmåga och för att stödja de elever som känner obehag inför muntlig framställning. Den empiriska undersökningen utfördes genom kvalitativa intervjuer med sex verksamma lärare i ämnes svenska i årskurserna 4–6.
De intervjuade lärarna anser att det är viktigt att eleverna ges möjlighet att utveckla sin muntliga framställning. De menar att undervisningen ska innehålla många olika aktiviteter, där eleven får tala inför andra, från ett tidigt stadium för att utveckla elevers muntliga framställning och muntliga språkförmåga. Samtliga intervjuade lärare har mött elever med oro eller ängslan inför muntlig framställning, oftast får dessa elever genomföra sin muntliga redovisning för en mindre grupp. I intervjuerna framkommer det att lärarna inte undervisar enligt en framskriven metod eller tydlig progression i arbetet med elevernas muntliga framställning. De intervjuade lärarna anser att muntlig framställning och dess utvecklande hamnar i skymundan för läs- och skrivutveckling, både i utbildningen och på skolorna. Den kunskap lärarna besitter kommer från egna erfarenheter, kollegiala diskussioner och ett eget intresse för ämnet. Resultatet analyseras utifrån ett sociokulturellt perspektiv och med stöd av den retoriska arbetsprocessen.