Den här uppsatsen behandlar variation i språket, en dimension som blir särskilt betydelsefull vid tillägnandet av ett andraspråk efter att inlärningen har pågått en tid och språket har hunnit bli tillräckligt avancerat. Arbetet är en kvantitativ studie som undersöker den skriftliga delen av Tisus (test i svenska för universitets- och högskolestudier) -korpusen för att söka utröna hur de godkända testtagarnas inlärarspråk skiljer sig från de underkända, när det gäller satsdelsfördelning i fundament med fokus på subjekt. Studien genomförs på 36 Tisus-texter, 18 godkända och 18 underkända, vilka har hämtats från Tisus-korpusen som utgör en av inlärarkorpusar inom projektet SweLL (Swedish Learner Language). Resultaten har visat att den godkända gruppen som helhet ligger på ungefär samma nivå som den underkända, med skillnaden på 7,3 % som är något över 5 % -gränsen för statistisk signifikans. Det har också framgått att den underkända gruppen som helhet har passerat den översta gränsen, som motsvaras av 70 % subjektsfundament hos de infödda talarna, efter vilken texten kan upplevas som mindre varierad. Undersökningen av de enskilda texterna har lett till framträdandet av ett tydligt mönster att dubbelt så många underkända texter har mer än 70 % subjekt i fundamenten, vilket tyder på en större lexikal variation avseende subjektsfundament i den godkända gruppen jämfört med den underkända. I båda grupperna har det också förekommit texter med en mycket hög andel subjektsfundament. Korrelationskoefficienten mellan antal subjektsfundament och betyg påvisar ett svagt negativt samband, som tillsammans med ett flertal kriterier i bedömningsbladet ger en viss indikation på helhetsbedömningens roll i detta sammanhang.