Uppsatsen behandlar hur tre pedagoger talar om högläsning samt dess roll för barns språkutveckling. Syftet är att bidra med kunskap om några olika sätt att arbeta med högläsning med de yngre barnen i förskolans vardagliga verksamhet, samt hur högläsning kan bidra till de yngre barnens språkutveckling. De två frågeställningar som ligger i grund är hur de tillfrågade pedagogerna beskriver sitt arbete med högläsning med de yngre barnen i förskolan, samt hur pedagogerna uppfattar att deras arbete med högläsning kan bidra till de yngre barnens språkutveckling. Studien utgår från en kvalitativ metod, där tre intervjuer genomförts. Metoden användes för att synliggöra pedagogernas resonemang kring sitt arbete med högläsning. Materialet har analyserats utifrån det sociokulturella perspektivet med fokus på begreppen den proximala utvecklingszonen, scaffoldning och mediering. Resultatet visar att samtliga pedagoger framhåller att interaktion i samband med högläsning är en viktig del i barnens lärandeprocesser. Vidare menar pedagogerna att det är viktigt att inte förenkla språket i böckerna för då ges barnen ingen möjlighet att höra de svåra orden och de korrekta meningarna. Samtliga pedagoger beskriver även hur viktig miljön är för att skapa en bra språkutvecklande högläsningssituation. Böcker ska placeras så barnen själva kan nå dem, detta för att uppmuntra deras bokintresse och för att de själva ska kunna ta initiativ till högläsning.
Några av slutsatserna är att pedagogerna är medvetna om hur de kan arbeta med högläsning för att stimulera barnens språkutveckling, men även hur de kan använda högläsningen för att skapa ett lugn i barngruppen. Viktigt för barnens språkutveckling är också att de får vistas i en bokrik miljö där böcker finns tillgängliga för dem att själva välja vilken bok de vill höra eller titta i.