Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka vad som finns skrivet i aktuell litteraturdidaktisk forskning om effekterna av att tolka litteraturundervisningen på gymnasiet som ett erfarenhetspedagogiskt ämne. Mot en bakgrund av olika ämnesuppfattningar som alla går att utläsa ur aktuell läroplan för gymnasieskolan, en uppfattning om skönlitteratur som automatiskt värdefull samt ett avsnitt om hur elever kan möta skönlitterär läsning i skolan presenteras resultatet från fyra doktorsavhandlingar. De fyra avhandlingarna undersöker ur ett elevorienterat perspektiv olika aspekter av elevers möte med skönlitterär läsning i skolmiljö och på fritiden och beskriver de processer som sker däri. Resultaten som går att utläsa i denna litteraturstudie är att gymnasieelever besitter högre läskompetens än vad exempelvis tester som PISA visar, och att samtal kring skönlitteratur i skolan ger uttryck för många olika aktiviteter så som identitetsskapande och att göra kopplingar mellan det lästa och det självupplevda. Studiens slutsats är att den forskning som utgjort studiens underlag ger en relativt entydig bild av att litteraturundervisningen med fördel bör tolkas som ett erfarenhetspedagogiskt ämne där eleven ska få möjlighet att genom andras erfarenheter reflektera över sina egna, vilket bidrar positivt till en personlig utveckling mot en kritiskt tänkande och demokratisk samhällsmedborgare. Dock visar även resultatet att denna tolkning av litteraturundervisningen är tydligare i lärares intentioner med sin undervisning än i den faktiska undervisningen, som tenderar att förbigå möjligheter till samstämmighet mellan lärarna, eleverna och de skönlitterära texterna.
Svenska