Syftet med denna studie är att studera mellanstadielärares reflektioner kring sina didaktiska val beträffande handskrift och digitalt skrivande i svenskans skrivundervisning. Kursplanens centrala innehåll för svenskämnet förordar att eleverna i svenskundervisningen ska få chansen att skriva såväl för hand som via digitala verktyg. Däremot redogörs ingenting i kursplanens kunskapskrav för svenskämnet om förmågan att bemästra ett visst skrivredskap och vad det innebär för elevens lärande. Problematiken med detta blir att det är upp till varje enskild lärare baserat på deras egen attityd till skrivredskapen att välja när, om och hur de vill arbeta med dem i undervisningssyfte. Syftet har undersökts genom sex kvalitativa semistrukturerade intervjuer med en explorativ form. Genom analys och diskussion av tidigare forskning och den insamlade empirin från de sex responderande lärarna resulterade studien i att alla samtliga studerade svensklärarna arbetar med både handskrift och digitala verktyg i sin svenska skrivundervisning. Samtliga menar att det finns skillnader i de två skrivredskapens egenskaper vilka ger olika förutsättningar i elevernas skrivprocess och lärande. Däremot anser endast en av respondenterna att detta även påverkar bedömningen av elevernas lärande. Studiens resultatdiskussion visar även att tre av respondenterna inte vet men vill veta varför de olika skrivredskapen ska tillämpas i skrivundervisningen, hur det påverkar elevernas utveckling och lärande samt vad eleverna behöver kunna om respektive skrivredskap i dess användning. I och med denna brist på utbildning om hur skrivredskapen ska tillämpas i undervisningssammanhang skapas ett eget ansvar av samtliga lärare baserat på deras egen attityd till skrivredskapet att involvera båda skrivredskapen i sin svenska skrivundervisning.