Syftet med studien var att öka kunskap om pedagogers, i detta fall förskollärares och barnskötares uppfattningar och erfarenheter om högläsning i relation till yngre barns språkutveckling. Metoden som användes för datainsamling var enskilda intervjuer med fem pedagoger. Det insamlade materialet har tolkats och analyserats med inspiration av det sociokulturella perspektivet. Pedagogerna beskriver att deras syn och uppfattningar om högläsning och dess syfte och betydelse har ändrats genom åren. Några av pedagoger berättar att de tack vare fortbildningar haft många idéer och inspiration om hur de kan arbeta med högläsning på ett språkfrämjande sätt. Samtliga beskriver att högläsning är viktigt för barnens utveckling och detta har med hela barnens skolgång att göra. Därför är det viktigt att barnen redan i sina tidiga år får bekanta sig med texter, lär sig nya ord, är sig hur språket är uppbyggt och lär sig hur vi läser. Några av pedagogerna berättar att de introducerar boken med ett tema och arbetar med det temat under en längre period. Pedagogerna berättar att de arbetar med TAKK (tecken som alternativ och kompletterande kommunikation) det vill säga tecken som stöd, bilder, symboler, flanosagor samt att de använder rekvisita vid muntligt berättande, vilket anses öka förståelsen hos barnen. Samtliga berättar att vid val av böcker till förskolan lånar de böcker från biblioteket. Pedagogerna berättar att de har både spontana och planerade lässtunder. Vid planerade lässtunder arbetar pedagogerna utifrån tema, utvecklingsområde eller behovet i barngruppen. Samtliga pedagoger är medvetna om högläsningens möjligheter men nämner några svårigheter så som språket, barnens vistelse på förskolan och koncentrationen hos barnen. Barn som oftast är borta missar reflektionstider och det kan även vara svårt som pedagog att utmana barnen vid reflektioner eller bearbetning av böckernas innehåll då de flesta saknar det verbala språket. Barnen idag anses vara mindre koncentrerade på grund av digitala verktyg.