Enligt tidigare forskning samt en granskning av Skolinspektionen så finns i dagsläget ett stort behov av specialpedagogisk kompetens hos svensklärare för att kunna bemöta de lässvårigheter som elever kan ha i ett heterogent klassrum. Syftet med denna studie är därför att undersöka hur svensklärare arbetar med elever som har dyslexi och studiens frågeställningar lägger fokus vid vilka metoder som svensklärare använder i klassrummet för att påverka läsning hos dessa elever, samt vilka för- respektive nackdelar som kan finnas med de olika metoderna. Syfte samt frågeställningar besvaras bland annat genom användning av metoden ”systematisk litteraturstudie” där både sökprocessen samt val av relevant litteratur utgår från förutbestämda kriterier. Av litteraturstudiens resultat framgår det att svensklärare använder en eller en kombination av metoder såsom ljudböcker, individualiserade instruktioner, högläsning, att eleven läser högt för läraren, Bornholmsmodellen, Wittingmetoden, utmanande uppgifter och scaffolding för att främja läsutveckling. Resultatet belyser även fördelarna med en undervisning som anpassats efter elevers förutsättningar där tidigt implementerade stödinsatser framstår som naturliga inslag. Om lärare däremot frånhåller stöd och istället inväntar ”elevers mognad” så är risken att dessa elever antingen inte får något stöd alls eller att insatser sätts in väldigt sent, när kunskapsklyftan mellan elever med dyslexi och klassen har blivit alltför stor. Slutsatser som drogs från resultatet är att elever vars undervisning som präglas av metoder som anpassats efter deras lässvårigheter har större chans att utveckla sin läsning. Lärare som däremot inte anpassat metod efter elev riskerar snarare att sänka elevens chanser till fortsatt läsutveckling. Genom att vara medveten om elevens svårigheter och metodens för-respektive nackdelar kan läraren se till att eleven får tillgång till det stöd som just den individen behöver, och därmed främja fortsatt läsutveckling för eleven med dyslexi.