Inom begåvningsforskningen menar man att skolan har för lite kunskap om särbegåvade elever och att den problematik som omedvetenheten medför kan drabba den enskilde hårt. När vi i den inkluderande svenska skolan talar om ”alla” elever – men ofta har ett ensidigt pedagogiskt fokus på de elever som riskerar att inte nå målen – så riskerar de särbegåvade eleverna att osynliggöras. I den här uppsatsen intervjuas sex lärare som undervisar i svenska på en högstadieskola. De berättar om hur de upptäcker särbegåvade elever i svenskämnet, anpassar sin undervisning för dessa samt redogör för vad de anser att de behöver för att utveckla sin undervisning avseende särskilt begåvade elever. De intervjuade lärarna anser att svenskämnet är tacksamt ur anpassningssynpunkt, inte minst för särbegåvade. Men, de anser också att de behöver mer kunskap och behöver arbeta mer aktivt med den här elevgruppen som ibland har lägre prioritet än andra elevgrupper. Att det förhåller sig på det sättet kan kanske bero på att vi har en skolkultur som präglats av Jantelagen.