Enligt läroplanen för grundskolan ska ämnet svenska syfta till att elever utvecklar sin förmåga att bearbeta och producera text. För att elever med dyslexi ska ha lik-värdiga möjligheter att utveckla dessa grundläggande färdigheter och bli kapabla medborgare skriver Skolverket att svenskämneslärare måste kunna anpassa under-visningen efter dessa elevers svårigheter. Syftet med denna kvalitativa studie är således att undersöka hur fem svenskämneslärare på högstadiet upplever sitt arbete med och utmaningarna i att stödja elever som har dyslexi. Arbetets första fråge-ställning lägger fokus vid vilka metoder som lärarna anser att de använder för att främja läs- och skrivutveckling hos elever med dyslexi. Den andra frågeställningen gäller huruvida lärarna upplever att det finns utmaningar i deras arbete med att främja läs- och skrivutveckling hos elever med dyslexi och om så är fallet, vilka. Data samlas in genom digitala, semistrukturerade intervjuer. Resultatet är att lärarna använder metoderna kompensatoriska- och multimodala verktyg, skönlitteratur och läs- samt skrivträning för att ge elever med dyslexi bättre förutsättningar för läs- och skrivutveckling. Det framgår även att lärarna upplever utmaningar i elevers negativa självbild, lärarnas bristande kunskaper om dyslexi och anpassnings-arbetet. Slutsatser som kan dras av resultatet är att lärarna lägger vikt vid att etablera en god kontakt med elever och att detta kan påverka elevernas självbild och möjlig-heter till effektivt stöd. Lärarna upplever även att det finns ett behov av individuella anpassningar och att lärarna behöver planera så att undervisningen blir likvärdig för alla elever, även de utan dyslexi. Avslutningsvis har lärarna även skilda meningar om vad som orsakar dyslexi.