Syftet med detta arbete är att undersöka fyra lärares uppfattningar kring sitt undervisningsmaterial i religionskunskap för grundskolans senare år. Frågeställningarna rör lärarnas uppfattningar kring undervisningsmaterial, hur de anpassar materialet gentemot elever och vilket syfte de anser att religionskunskapen har och hur det påverkar dem i val av material. Teorin som används för att undersöka detta är ankrad i religiös litteracitet och metoden för att samla in empiri är semistrukturerade intervjuer. Alla lärare intervjuas två gånger; först enskilt och därefter i en fokusgrupp. Empirin kodas med hjälp av en tematisk analys och tre huvudsakliga teman i lärarnas utsagor skrivs fram: elevernas behov, ämnessyn, samt tiden och ”mellanmjölkseffekten”.Resultatet visar att lärarna påverkas mycket av kringliggande faktorer i fråga om vilket material de anser att de har möjlighet att använda. Tid, undermåligt skrivna läroböcker och elevers mognadsgrad är exempel på sådana faktorer. Den viktigaste frågan för lärarna i den här undersökningen är inte främst vad som kommer främja religiös litteracitet hos eleverna, utan hur de ska göra det. Slutsatser som går att dra är att valen av undervisningsmaterial hänger mycket ihop med lärarnas egen ämnessyn. Kraven på religionslärares förmågor och kunskaper för att främja elevers religiösa litteracitet är stora, och vidare är lärarna själva nyckeln till att religioners mångfald ska bli synlig i undervisningen. Påverkan av framför allt tiden tvingar däremot lärare att begränsa sin undervisning till majoritetsfenomen, vilket leder till en ”mellanmjölkseffekt”. En annan slutsats är att baserat på dessa fyra lärares uppfattningar om undervisningsmaterial och hur de bidrar till att uppfylla religionsämnets syfte så kan den klassiska lärobokens legitimitet och särställning i religionsundervisning ifrågasättas.