SyfteSyftet med studien var att undersöka om islagskraften skiljer sig åt vid bakåtfall med respektive utan armrörelser. Vidare syftade studien till att undersöka metoduppläggets lämplighet för att undersöka eventuella skillnader mellan fallteknikerna.MetodTvå deltagare med svart bälte i judo rekryterades till pilotstudien. En kraftplatta användes för att mäta maximal islagskraft och kraftimpuls för fallen. Under pilotstudienutförde deltagarna 15 bakåtfall med vardera fallteknik. Vid falltekniken med armrörelser fördes armarna framåt utifrån kroppen samtidigt som deltagaren gjorde en knäböjning och därefter sattes rumpan på kraftplattan för att sedan rulla över på ryggen. Falltekniken utan armrörelse genomförs på samma sätt förutom att armarna hölls i kors på bröstet under hela fallet. Den vertikala kraften, med tillhörande tidsstämpel, togs ut vid fyra förbestämda punkter utifrån kraftkurvans utseende. Kontroll av huruvida undersökningsvariablerna var normalfördelade eller ej utfördes. Eventuella outliers exkluderades. Medelvärde och standardavvikelse beräknades.ResultatAnvändandet av armrörelser under den initiala fasen av fallet förlängde tid till maximal islagskraft samt gav en lägre absolut och relativ maximal islagskraft. För deltagare 1 var kraftimpulsen lägre vid fall utan armrörelser, medan det motsatta förhållandet sågs för deltagare 2.SlutsatserSlutsatser som går att dra av denna pilotstudie är att metodupplägget, med vissa modifikationer, troligtvis lämpar sig för att undersöka eventuella skillnader mellan fallteknik med eller utan armrörelser vid bakåtfall.