Frågan om införandet av en nationell skönlitterär skolkanon återkommer med jämna mellanruminom den svenska skoldebatten. Den senaste motionen om en nationell skolkanon debatteradesi riksdagen så pass nyligen som sommaren 2020. De politiska förespråkarna för en skolkanonhar flera argument och diskussionerna för och mot fortsätter i dags- och kvällstidningspress ochpå bloggar. Bland annat menas det att införandet av en kanon skulle bidra till att skapa enhetligavärdegrunder och ge elever en uppskattning för den svenska ”litteraturskatten”. Det är emellertid inte politikerna själva som ser sig manade att sammanställa eller definiera denna skolkanon.Kanonförespråkarna vill att en samlad skara auktoriteter, särskilt Skolverket, ska sammanställaen skolkanon. Allt detta låter bekant för den litteraturdidaktiska forskningsvärlden som ficköverväga liknande argument när den senaste stora kanondebatten pågick i svensk media år2006–08. Argumentationen om att kanon bidrar till läskunnighet, bildning och nationell ellerpersonlig identitet har också en väldokumenterad historisk konnotation. Den här uppsatsenintresserar sig för svensklärarnas upplevelser av kanon och kanonrelaterade frågor. Då det tillsyvende och sist är svensklärarna som ska ta ställning till hur de ska använda en eventuell skolkanon, och då svensklärare redan i sina yrkesliv behöver ta ställning till ett litteratururval iklassrummet, förefaller det relevant att fråga sig hur de ser på användbarheten eller innebördenav en kanon. Med förhoppningen att skapa beröringspunkter mellan skolans värld ochoffentligheten vill denna uppsats också jämföra lärarnas inställningar till en skolkanon med desom förs i offentligheten. Den indirekta frågan som ställs är huruvida lärare tolkar skönlitteraturen på samma sätt som forskare, politiker och opinionsbildare. Resultatet visar på deberöringspunkter som finns bland de synsätt som redovisas av lärare i litteraturdidaktiskforskning gentemot de som hörs och syns i offentlig debatt. En slutsats är att det saknasempiriska undersökningar som specifikt utreder lärares syn på kanon. Den utvalda litteraturenföreslår att detta kan bero på just hur begreppet används i media. Vidare uppmärksammarstudien att det hos många lärare, liksom i styrdokumenten för svenskämnet i gymnasiet, tycksförekomma en diskrepans mellan synen på kanon som något som å ena sidan är avskräckandeoch som å andra sidan representerar en litteratur som i positiv bemärkelse uppfattas som högrestående.