Den här studien identifierar brytpunkter inom feministisk korantolkning och belyser dem ur postkoloniala perspektiv. Aysha A. Hidayatullah har efter mångåriga studier av Amina Waduds och Asma Barlas feministiska korantolkningar utvecklat en kritik mot dem som hon menar pekar ut en ny inriktning för islamisk feminism. Den här studien kartlägger och jämför arbeten av dessa tre forskare för att identifiera och belysa funna brytpunkter ur två postkoloniala teo-retiska perspektiv formulerade av Allison Weir respektive Judith Butler.Wadud och Barlas tolkar Koranen som en tidlös radikal impuls för social rättvisa och absolut jämlikhet mellan könen. Även om den ibland uttrycker en patriarkal maktordning så uppmanar de att utifrån tron på Koranen som Guds fullkomliga uppenbarelse söka djupare. Hidayatullah kritiserar deras tolkningar som inkonsekventa, fundamentalistiska och anakronistiska. Hon fin-ner istället att Koranens syn på könsrelationer inte fullt ut är förenlig med hennes feministiska anspråk. Hon vill därför ompröva dogmen om Koranen som Guds ofelbara uppenbarelse.De postkoloniala perspektiven identifierar att deras olika ställningstaganden har kopplingar till koloniala och imperialistiska maktförhållanden där ”islamiskt” och ”sekulärt” blivit anta-gonister. Butlers och Weirs perspektiv belyser det antagonistiska läget i relation till väster-ländska, sekulära och hegemoniska narrativ om temporalitet och frihet. De två menar att skill-naderna mellan deras ställningstaganden inte är så stora som det kan verka och efterfrågar al-ternativa koncept om frihet och temporalitet för att öppna upp det låsta positionerna. De menar att det sekulära inte är den enda källan till kritik och ser det religiösa som ett diskursivt öppet fält för ifrågasättande och strider.