I flera av gymnasieskolans kursplaner för svenskämnet står det att undervisningen ska behandla lyrik. Det står att eleverna ska få läsa, tolka och analysera lyrik. I undervisningen ska eleverna ska få tänka kring och uppleva lyriska uttryck, lyrisk form och lyriskt språk. I svenskundervisningen ska eleverna få möta världslitteraturens poeter och deras dikter.
Men trots dessa mål och riktlinjer är lyriken en försummad genre i gymnasieskolans svenskämne. Lärare upplever sig ha för lite ämneskunskap och för lite lyrikdidaktisk kunskap för att undervisa i lyrik. De känner sig därtill allt för pressade av måluppfyllelser och krav för att lägga värdefull undervisningstid på sådan skönlitterär läsning som de upplever är svår att pröva, svår att bedöma och svår att examinera. Elever möter därmed sällan lyrik i undervisningen, trots formuleringar och förordande i styrdokument. De gånger som de ändå gör det beror det snarare på den enskilde lärarens personliga intresse för lyrikläsning och diktande.
Syftet med den här litteraturstudien är att, med utgångspunkt i ämnesdidaktisk forskning, undersöka hur det praktiska arbetet med lyrik i undervisningen ser ut samt att undersöka lyrikens legitimering, vilka förtjänster lyrikläsning i gymnasieskolan kan ha. Resultatet visar att lärare aktivt väljer bort lyrik i sin undervisning. Det visar också att utbildningsvetenskaplig forskning länge har bortsett från lyrikdidaktiska frågor, vilket i sig bidrar till att lyriken försummas i undervisningen eftersom undervisning i svensk skola ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet (SFS 2010). Uppsatsen visar samtidigt hur lärare kan ta sig an och implementera lyrik i sin undervisning samt att många av de färdigheter och kunskaper som elever ska utveckla, kan låta sig utvecklas genom mer regelbunden lyrikläsning.