Syftet med studien är att undersöka hur åtta lärare i svenska som andraspråk på högstadiet arbetar framför allt i skrivundervisningen utifrån andraspråkselevernas varierande behov och förutsättningar. Differentierad undervisning diskuteras i samband med detta som ett arbetssätt att jobba utifrån elevernas olikheter, samtidigt som alla elever hålls inkluderade i samma kunskapsområde. Data till denna kvalitativa studie har samlats in genom semistrukturerade intervjuer och har sedan bearbetats utifrån en tematisk analys och tolkats utifrån det sociokulturella perspektivet. Resultaten visar att samtliga pedagoger jobbar med individualisering och inkludering i olika grad i sin undervisning. För att utveckla elevernas skrivförmåga använder sig lärarna även av genrepedagogiken för att lära ut om olika texttyper som eleverna bör kunna skriva enligt kursplanen. I det genrepedagogiska arbetet erbjuds många olika stödfunktioner som andraspråkseleverna har nytta av utifrån sina individuella förmågor. Resultatet visar även att det skiljer sig hur skolorna organiserar svenska som andraspråksundervisningen, särskilt kring utmaningen i att nyanlända i nybörjarstadiet saknar baskunskaper i svenska. Detta leder i många fall till en undervisning med särskilt anpassat innehåll för dessa elever, vilket skiljer sig från det innehåll som resten av klassen arbetar med. Den differentierade undervisningens tanke, att alla är inkluderade i samma kunskapsområde, ifrågasätts då av vissa lärare. För övrigt har dock alla åtta lärare en positiv syn på detta arbetssätt. Slutsatserna som studien visar är att lärarna jobbar under olika förutsättningar och detta påverkar deras möjligheter att kunna bemöta elevernas varierande behov. Genrepedagogiken som didaktisk metod förefaller fungera i lärarnas skrivundervisning för att kunna bemöta elevernas olikheter och differentierad undervisning anses av lärarna kunna utgöra ett värdefullt komplement i detta arbete.