Kontextualiserad grammatikundervisning har under senare år lyfts som ett ideal internationellt, jfr exempelvis Macken-Horarik m.fl. (2018). Däremot finns knappast några studier om hur sådan litteracitetsstödjande grammatikundervisning fungerar inom förstaspråksämnet i en nordisk utbildningskontext – kanske en följd av att nordiska skolors läroplaner kan anses tillmäta metakunskaper om språk fler syften än att stödja läs- och skrivförmågan. Föredraget presenterar en planerad artikel för Acta Didactica Norden. Artikeln beskriver först en undervisningsmodell som går bortom ambitionerna för kontextualiserad grammatikundervisning och som vi utprövat inom utbildningen för blivande svensklärare i grundskolans år 7–9 och gymnasieskolan. Därefter undersöker vi i vilken utsträckning de lärarstuderande upplever att undervisningsmodellen gynnat dem på personligt och professionellt plan.
Undervisningsmodellen har utprövats under tre år i form av en tioveckorskurs inom ämneslärarprogrammets första termin. I kursen introduceras studenterna i traditionell grammatik (Lundin 2017), SFL (Holmberg & Karlsson 2019) och stilistik (Lagerholm 2008), som de utnyttjar för att analysera sakprosa, skönlitteratur och elevtexter. Ett första mål är att deltagarna ska se grammatikens relevans inom vardera av Ivanics (2004) sex diskurser kring textarbete samt upptäcka att svenska som språkämne (Hansson 2011) kan stödja inte bara kommunikativa färdigheter utan även bildning och demokrati. Ett andra mål är att deltagarna i sin framtida grammatikundervisning ska ha förmågan att göra språkvetenskapligt och didaktiskt väl motiverade val kring frågorna vad, hur och varför utifrån varje specifik undervisningskontext. Därför innehåller kursen stora mått av metareflektion och parallellprocesser, d.v.s. ”sådan reflexiv aktivitet i vilken lärarstudenterna får genomleva liknande situationer som deras elever kommer försättas i” (Billing & Lundegard 2019:271).
I en pågående studie utvärderar vi nu i vilken utsträckning deltagarna upplever att kursen bidragit till dessa två mål. Det empiriska materialet omfattar anonyma kursvärderingar från alla genomförda kurstillfällen samt intervjuer med ett urval studenter som slutfört kursen för ett respektive tre år sedan. Som jämförelsematerial intervjuas också ämneslärarstudenter som studerat grammatik i en annan form. Kursvärderingar och intervjuer analyseras tematiskt (Braun & Clarke 2006) med sikte på dels studentens personliga utveckling ifråga om attityder till och självförtroende inom ämnesområdet, dels studentens professionella utveckling ifråga om teoretiska kunskaper och didaktisk förmåga. Preliminära resultat visar stor variation mellan olika deltagare. Högpresterande studenter uppskattar ofta det integrerade upplägget och upplever i förhållandevis hög grad att de nått de mål som beskrivits ovan. Lågpresterande studenter däremot önskar mer isolerad träning av olika grammatiska analysmetoder och har svårare att se kursens användbarhet i ämnesdidaktisk praktik.
Vår preliminära slutsats är att undervisning som relaterar grammatik till annan metakunskap om språk och till fler syften än utveckling av kommunikativa färdigheter har potential: den kan skapa en mer positiv attityd till kunskapsområdet hos blivande lärare och stärka ett helhetsperspektiv på språk och litteratur i deras undervisningspraktik. För att fler studenter ska gynnas kan emellertid de didaktiska valen behöva explicitgöras och motiveras ytterligare. Kunskaperna från grammatikundervisningen skulle också behöva aktualiseras oftare i andra delar av lärarutbildningen för att tydliggöra deras relevans för hela förstaspråksämnet, oavsett om man betraktar det som färdighetsämne, bildningsämne eller demokratiämne.