I filmen Anna Karenina (Wright, 2012) används mise-en-scène för att skildra det sociala livet hos den ryska aristokratin i slutet av 1800-talet. Men på vilket sätt kan filmens narrativ förmedlas till publiken genom filmens visuella uttryck? Den här uppsatsen undersöker hur iscensättning kan använda symbolik för att skildra en films narrativ. Analysen utgår från sju scener ur Anna Karenina som tolkas efter dess scenografi, kostymering och ljussättning. Uppsatsen använder denotation och konnotation för att undersöka vilka tolkningar som kommer av filmens visuella uttryck. Analysen visar hur aristokraterna porträtteras i en teatral miljö för att skildra hur deras sociala interaktioner blir till ett framträdande, den teatrala miljön skildras genom både scenografi och ljussättning. Kostym tolkas bland annat utifrån färgsymbolik vilket kan ge flera olika tolkningar angående karaktärernas motiv och sinnesstämning. Undersökningens slutsats blir att filmens narrativ förstärks av dess scenografi, kostym och ljussättning men att det ofta finns flera möjliga tolkningar att göra gällande symboliken.