Studiens syfte är att undersöka lärares förhållande till och användning av lättläst skönlitteratur i ämnet Svenska i årskurs 7–9. Studien är genomförd via enkäter på internet, med frågor som innehåller skattningsfrågor och frågor med öppna svar. Svaren i enkäten har analyserats utifrån en abduktiv analysmetod. Studiens resultat är att lärare har en delad uppfattning om vad lättläst skönlitteratur bidrar med, men att det finns många risker som följer med användandet av lättläst skönlitteratur i skolundervisningen. Lärarna anser att lättläst skönlitteratur bidrar till en försämrad språkutveckling samt en sämre läsupplevelse. Men lättläst skönlitteratur kan vara givande om det tilldelas de elever som har behov av förenklad text. Resultatet diskuteras utifrån ett sociokulturellt perspektiv på lärande samt motivationsteori som behandlar elevens inre och yttre motivation. Studiens slutsats är att lärarna ser lättläst skönlitteratur som en tillgång när den ges till rätt elever, framför allt för att öka läslusten. Men den lättlästa skönlitteraturen uppges också innebära en stor risk när den ges till de elever som har tillräcklig med läsförmåga för att läsa samma litteratur i originalversion. Majoriteten av lärarna saknar utbildning om lättläst skönlitteratur, men har trots detta väldigt bestämda åsikter om dess förtjänster och risker. Lärarens didaktiska val är många och uppges vara av största vikt för hur god undervisningen blir. Detta blir dock problematiskt då majoriteten av lärarna i studien inte har fått tagit del av lättläst skönlitteratur i sin egen lärarutbildning. På grund av detta har de väldigt skilda uppfattningar och erfarenheter av lättläst skönlitteratur, vilket gör att de ofta baserar sina didaktiska val på sin känslomässiga uppfattning. Det blir då svårt att påstå att undervisningen i enlighet med Lgr 22 blir likvärdig för eleverna, när lärarna tänker så olika.