Syftet med föreliggande studie är att fördjupa kunskapen om svensklärares erfarenheter av talängslan och stöttning av gymnasieelever i samband med muntlig framställning inom svenskämnet. En kvalitativ metod i form av semistrukturerade intervjuer har använts. Materialet består av intervjusvar från sex gymnasielärare inom svenskämnet, vilka har valts ut genom ett bekvämlighetsurval. De teoretiska utgångspunkterna för studien är det sociokulturella perspektivet med specifikt fokus på Vygotskijs lärandeteori samt copingteori. Resultatet visar att studiens informanter upplever talängslan som vanligt förekommande och av varierande grad. Informanterna har varierande erfarenheter av hur talängslan kommer till uttryck och vilka bakomliggande orsaker som kan existera. Informanterna arbetar varierande med muntlig framställning inom svenskämnet men gemensamt för samtliga är att de inleder med helklassundervisning och att individuellt arbete sedan är det primära arbetssättet. Informanterna arbetar med stöttning i samband med muntlig framställning främst genom att ge eleverna tydliga ramar, planering, anpassningar, bistå med hjälpmedel, klassrumsklimat, peppning, positiv respons, gruppkonstellationer, succesiv upptrappning av svårighetsgrad, ge tid till övning samt genom avdramatisering. I sin helhet arbetar informanterna på samma sätt med att stötta elever som har talängslan och de som inte har talängslan. Det som kan skilja sig åt är att elever med talängslan brukar erhålla ännu mer peppning i arbetets alla faser och anpassning i form av bland annat redovisning i mindre grupper och att elever få större inverkan över hur den muntliga framställningen ska genomföras. Resultatet visar vidare på retorikkursens betydelse genom att den ger elever och lärare mer tid till övning på muntlig framställning.