Syftet med denna kandidatuppsats var att skapa djupare förståelser kring medier såsom film och sociala mediers påverkan på människor, specifikt gällande individers perception kring mellanmänskliga relationer och normativa könsroller. Uppsatsen utgår ifrån en egen myntad hypotes, när verkligheten blir overklig baserad på de mänskliga sinnenas opålitlighet i samband med mediers bedragande natur. Medan hypotesen främst baseras på allegorier såsom Platons grotta, så stödjer den sig på vetenskaplig litteratur vilket relaterat till ämnet. Undersökningen använder sig av kvalitativa djupintervjuer och kvantitativa frågeformulär. Därefter diskuteras potentiell problematik kring mediers påverkan av den moderna icke-reflekterande individen. Uppsatsens primärt bristande aspekt var den kvantitativa undersökningskomponenten, därmed blev det svårare att dra korrelationer mellan de kvalitativa och de kvantitativa resultaten. Däremot kunde de, i sina separata miljöer, sammanfattas i harmoni med uppsatsens hypotes och tidigare forskning. Undersökningens övergripande konsensus påvisar att mediers negativa aspekter paketeras i förenklade världsbilder, vilket är varför människor tar till sig dem oftare. Det argumenteras över människans förmåga att särskilja det verkliga från det fiktiva. Skulle detta däremot förbli icke-reflekteras, riskeras en generell psykologisk ohälsosam miljö där detta tankesätt blivit normativt. Trots att resultatet upplevdes något bristande blev det slutliga resultatet övergripligt tillfredställande.