Sprunget ur den explosionsartade boomen av ljuddraman i Sverige de senaste åren, har frågan växt hos mig just hur man gör ett drama lika fascinerande, fängslande och komplext vis som i exempelvis filmform. Hur ljudillustrationer och dialog ensamma kan skapa samma känslor hos upplevaren. Det denna studie syftar till är just att undersöka, analysera och jämföra ljudberättandet i ljuddraman riktade åt vuxna respektive åt barn och på så vis öka kunskapsbasen kring detta växande medium, vilket under denna studies tid visat sig vara begränsad. Studien undersöker fyra olika dramer inom genren thriller, och kategoriserar samtliga ljudillustrationer utifrån ett antal filmljudsteoretiska begrepp hämtade från filmljudläggarna David Sonnenschein och Klas Dykhoff. Denna kartläggning analyseras sedan genom Johnny Wingstedts multimodala perspektiv på mänsklig kommunikation som utgår från frågor kring vad som gestaltas, vilka funktioner gestaltningen kan inordnas i samt hur det vi upplever gestaltas. Utifrån denna analys kommer även skillnader och likheter mellan de två åldersgrupperna att klargöras. Det studien visar är en mer utvecklad detaljrikedom i de vuxna dramerna, där man även litar mer på lyssnarens egen förmåga att koppla ihop ljudillustration med språkbruk, än i dramerna riktade åt barn. Dessa skillnader är dock inte enbart positiva utan för ofta med sig problem som även skadar ljudberättandet i form av övertydlighet och kvantitet före relevans.