På senare år har dokumentärfilmsgenren hamnat i skottlinjen för en kritik som riktar sig mot sanningsrelativism och falska nyheter. Den här uppsatsen undersöker hur svenska dokumentärfilmare förhåller sig till de krav på äkthet och transparens som förväntas av dem, och i vilken mån dessa krav avspeglar sig i filmarnas arbete. Intervjuer med fyra svenska dokumentärfilmare ligger till grund för uppsatsen och frågorna som ställts står i direkt koppling till den debatt som florerat de senaste åren kring huruvida dokumentära berättelser i likhet med journalistik och nyheter riskerar att bli sanningsrelativa. Forskning visar på ett samband mellan dagens medieklimat och urvattnandet av sanningsbegreppet genom framväxten av exempelvis trollsidor och ”fake news”, vilket delvis också förändrat samtalet om sant och falskt på den dokumentära arenan. Resultatet av undersökningen visar att filmarna tagit intryck av den förändrade diskurs som på senare år växt fram kring dokumentärfilmens autenticitetskrav, men att detta inte förändrat deras sätt att närma sig sitt material och hur de ser på sin yrkesroll. Däremot finns en stor medvetenhet kring vikten av en öppen dialog, transparens kring den kreativa processen och värdet i en informerad publik.