Denna studie fokuserar förskollärarens upplevelser och erfarenheter när det gäller inkluderingen av barn som är i behov av särskilt stöd. För att få fram ett resultat har jag gjort sex kvalitativa intervjuer med sex förskollärare. Genom intervjuerna har jag besvarat mina frågeställningar:” Vilken kunskap har förskollärare om barn i behov av särskilt stöd och varifrån kommer denna kunskap?” samt ”Hur beskriver förskollärare sitt arbete med att kunna inkludera barn som är i behov av särskilt stöd i förskolans verksamhet?”
Studien grundar sig i det sociokulturella perspektivet. Två centrala begrepp inom det sociokulturella perspektivet används i analysen av insamlad information: proximala utvecklingszonen och scaffolding. Resultatet visar att det finns ett behov av mer utbildning och fortbildning för förskollärare för att stärka deras kunskap om att stödja barn i behov av särskilt stöd. Vidare visar resultaten att genom att använda olika strategier och anpassningar kan pedagogerna skapa en inkluderande miljö som främjar barnens delaktighet och lärande. Dessa insatser leder till att barnen med särskilda behov aktivt kan delta i förskolansverksamhet. Resultatet visar att förskollärarna möter flera utmaningar och svårigheter i sitt arbete med att inkludera barn i behov av särskilt stöd. Bristande kunskap och kompetens inom området och osäkerhet kring identifiering av barnens behov samt lämpliga stödinsatser, framstår som några av de största utmaningarna. Kommunens ekonomi och resursbrist förefaller vara en betydande utmaning för förskollärare när det gäller inkludering av barn i behov av särskilt stöd. Detta är särskilt utmanande när det finns stora barngrupper och många olika behov att hantera. Individuellt stöd till barn med särskilda behov blir då svårt att erbjuda på grund av tidsbrist och begränsade resurser. Resultatet visar också att samarbete mellan pedagoger, föräldrar och andra professionella är en viktig faktor för att lyckas med inkluderingsarbetet.