Syftet med denna empiriska studie är att undersöka hur 21 verksamma svensklärare på gymnasiet ser på relationen mellan mängden skönlitterär läsning och utveckling av läsförmågan hos gymnasielever. Mot bakgrund av larm om att unga läser allt mindre samtidigt som läs- och kunskapsresultat i svensk skola sjunker har verksamma svensklärare tillfrågats för att nå syftet. Empirin har samlats in genom en webbaserad enkätundersökning och fördjupande enskilda intervjuer med sex svensklärare. Materialet har bearbetats och analyserats utifrån en fenomenologisk ansats. Resultatet visar att lärarna använder läsmängd som ett medel för att utveckla elevernas läsförmåga. Vidare visar resultatet att lärarna upplever att läsmängden gällande skönlitteratur har stor betydelse för elevernas läsförmåga och deras vidare lärande. Resultatet ställs i relation till tidigare forskning och kopplas till det sociokulturella perspektivet som utgör studiens teoretiska ramverk. Resultatet diskuteras därefter utifrån hur lärarna upplever att förutsättningarna för läsning ser ut idag och relateras till aspekter som läsförmåga, tid, styrdokument och fritidsläsning. Slutsatserna vi drar är att läsning och lärande går hand i hand, samt att svenskundervisningen snarare bör tvinga eleverna att läsa än att vädja till deras läslust.