Denna uppsats syftar till att undersöka hur historielärare på högstadiet utformar undervisningen för att stärka elevernas historiemedvetande genom att utveckla elevernas förmåga att föra historiska resonemang om kontinuitet och förändring. Undersökningen tar sin utgångspunkt i lärarnas förståelse av de centrala begreppen historiska resonemang, kontinuitet och förändring samt historiemedvetande. Studien utgår ifrån ett lärarperspektiv för att undersöka hur lärarnas förståelse av det aktuella undervisningsuppdraget påverkar deras undervisningsstrategier. Studien vilar på en bred historiedidaktisk bas. Analysen av lärarnas förståelse av historiska resonemang om kontinuitet och förändring tar sin teoretiska utgångspunkt inom ramen för den anglosaxiska historiedidaktiska forskartraditionen som fokuserar på historiskt tänkande. Lärarnas förståelse av historiemedvetande analyseras med utgångspunkt i den tyska historiefilosofiska traditionen. Analysen av lärarnas undervisningsstrategier relateras till den mer praktiknära ämnesdidaktiska forskartraditionen i Sverige. Undersökningens empiri utgår ifrån fyra semistrukturerade intervjuer med högstadielärare. Samtliga lärare som deltagit i studien har lång undervisningserfarenhet och är legitimerade lärare med behörighet att undervisa i historia. Studiens resultat bidrar till den historie-didaktiska kunskapsuppbyggnaden genom att belysa en väl utarbetad undervisningsstrategi för hur lärare kan stärka elevernas historiemedvetande genom att utveckla elevernas förmåga att föra historiska resonemang utifrån tankebegreppen kontinuitet och förändring. Resultatet är emellertid begränsat eftersom det endast vilar på en lärares historiedidaktiska förståelse. Tre av fyra lärare i studien har förbisett hur kontinuitet och förändring kan användas som tankebegrepp för historisk analys. Med detta ger min studie en indikation på högstadielärares bristande förståelse för historiskt resonerande med utgångspunkt i tankebegreppen kontinuitet och förändring.