Läroböckers roll i den svenska skolundervisningen har länge varit stark, men de senaste decenniernas digitalisering har inneburit att läroboken fått stor konkurrens. I följande litteraturstudie identifieras ett nytt skifte i skolpolitiken, där läroboken återigen ses som central för elevers kunskapsinhämtning. Med anledning av detta skifte har vi funnit det relevant att undersöka hur lärare använder läroböcker i sin undervisning och även hur läroböckerna korrelerar med den läroplan som de förhåller sig till. Studien har avgränsats till att behandla dessa frågor inom ramen för svenskämnet, med tyngdpunkt på högstadiet och gymnasiet. För att få svar påfrågeställningarna har tidigare forskning sammanställts och analyserats för att hitta mönster och samband. Resultatet tyder på att de undersökta läroböckerna på olika sätt inte lyckas förmedla den intention läroplanen har gällande svenskämnet. Framför allt ses detta i fråga om representation av författare med olika kön och etnicitet men även i fråga om likvärdighet gällande elevsyn och skönlitteraturens syfte. Resultatet i fråga om lärares användning av läromedel visar på att lärare med längre erfarenhet generellt är friare i sitt förhållningssätt till läroböcker och dessutom mer kritiska till dess innehåll och utformning. Det visar också att de läroböcker som används ofta kompletteras och blandas med annat material på grund av otillräckliga kopplingar till styrdokument, inaktualitet och begränsade möjligheter till anpassningar på individ- och gruppnivå.