Den skrivna textens traditionella form, såsom böcker eller tidningar, har med digitaliseringen av samhället fått stark konkurrens. Detta märks såväl i samhället i stort som i historieämnet, där det idag finns tillgång till ett stort utbud av historiskt berättande i olika medier och genrer. Lärare i svensk skola visar stort intresse för digitala verktyg, men samtidigt varnar forskare för att elever läser allt mindre i skolan, vilket leder till sämre läsförståelse. I historieämnet, där skriven text har en central roll, är utvecklingen mot ökad användning av digitala verktyg märkbar. Ovanstående kan innebära konkurrens mellan analoga och digitala verktyg i undervisningen, vilket kan påverka elevers läsförståelse.
Mot bakgrund av ovanstående intresserar jag mig i min avhandling för lärares och elevers erfarenheter av i vilken mån och i vilka sammanhang det är meningsfullt att läsa skriven text när de arbetar med historia på gymnasiet. Av det empiriska materialet framgår att såväl lärare som elever diskuterar läsning i relation till andra arbetssätt, samt vilka potentialer och svårigheter deltagarna erfar. Studien bidrar således till förståelse för vilka möjligheter och utmaningar som finns i relation till läsning av text i historieundervisningen.
Syftet med presentationen är att diskutera möjligheter att analysera mening med läsning utifrån både mening som begrepp och utifrån historiedidaktiska positioner. Begreppet mening definieras, med stöd i socialkonstruktivistisk teoribildning, som handling, temporalitet och reflektion. Studiens preliminära resultat, som bygger på intervjuer med lärare och elever inom gymnasieskolan, visar att både lärare och elever har erfarenheter av att mening med läsning skiftar beroende på vad det eventuella läsande syftar till och i vilket sammanhang. En preliminär slutsats i studien är att mening med läsning varierar på sätt som kan härledas till olika historiedidaktiska positioner.