Denna studies syfte har varit att utforska den erfarenhet och kunskap som religionskunskapslärare har från undervisning av autistiska elever i religionskunskap. Lärarna som intervjuades är eller har varit verksamma undervisande religionskunskapslärare på skolor där undervisningen anpassas för elever med autism. För att ta del av lärarnas erfarenheter användes halvstrukturerade intervjuer som metod. Förhoppningen med denna studie är att bidra med kunskap till andra lärare samt blivande lärare som kommer möta autistiska elever i religionskunskapsundervisningen. För att analysera studiens material har religionsdidaktiska ansatserna tolkande ansats samt religiös litteracitet använts. Resultatet jämförs även med en studie om religionskunskapslärares erfarenheter i ordinarie undervisning.
En möjlig slutsats som går att dra utifrån denna studies resultat och den tidigare forskning är att erfarenhet och/eller kunskap om anpassningar och autism är något som lärare helst behöver besitta, men att det är det enskilda individuella behoven som är centralt för att tillämpa adekvata anpassningar i religionskunskapsundervisningen med autistiska elever. Det framgår även av resultatet att i relationen med eleverna kan lärarna få syn på elevers enskilda behov och lärarens förmåga att bygga relationer med elever förefaller vara betydande.
Utifrån de beskrivningar som religionskunskapslärare framhöll som arbetssätt för att förmedla ämnesinnehållet var enskilt arbete mest framträdande. Vilket även stämde överens med tidigare forskning. En generell slutsats som därför kan dras är att enskilt arbete förefaller vara lämpligt arbetssätt i religionskunskapsundervisningen med autistiska elever. Dock framkommer det av denna studies resultat att enskilt arbete inte vara enkom det arbetssätt som användes i AST-anpassade klasser. Gruppdiskussioner och helklassundervisningen var också framträdande i de beskrivningar om arbetssätt som denna studies intervjuade religionskunskapslärare framhöll, dock kräver det planering och förberedelse från läraren för att tillämpa diskussioner som arbetssätt. Att i religionskunskapsundervisningen synliggöra hur religiösa människor upplever religion och religiositet för att kunna uppnå kursmålet att kunna resonera utifrån olika perspektiv framstår som central. Därför kan ytterligare en slutsats dras att variation i hur ämnesinnehållet ska förmedlas till eleverna ska religionskunskapslärare inte vara främmande för i undervisningen med autistiska elever.
Av resultatet framkom att struktur och tydlighet är centralt och förefaller vara en anpassning som tillämpas övergripande i religionskunskapsundervisningen med autistiska elever. De delar i undervisningen där struktur var främst framträdande är över hur lektionen ska se ut, klassrumsmiljön samt uppgifter och undervisningsmaterial. Struktur tillämpades således både som anpassning för undervisningsgruppen och individuellt. Studiens tidigare forskningen indikerar även att struktur ansågs vara ett lämpligt tillvägagångsätt för att elever i behov av stöd skulle förstå vad som efterfrågades av dem och således lyckas med sina studier.
Syftet med denna studie var också att jämföra likheter och skillnader med erfarna lärare som undervisar religionskunskap i ordinarie undervisning med den AST-anpassade undervisningen i religionskunskap. Den utmärkande skillnaden i undervisning med AST-anpassade klasser och klasser i ordinarie undervisningen är hur ämnesinnehållet ska förmedlas till eleverna. I den ordinarie undervisningen anpassas arbetssätten mer utifrån elevgruppen medan i den AST-anpassade undervisningen anpassas arbetssätten utifrån elevers individuella behov och förutsättningar.