Denna uppsats har som syfte att undersöka hur kvinnors brottslighet lagfördes under mitten av 1800-talet, och hur denna behandling kan spegla kvinnors marginella plats i tidens samhälle. Undersökningsobjektet är Falu cellfängelse, ett av de tio första cellfängelserna i Sverige. Ett cellfängelse sätts i fokus eftersom dessa associerades med ett nytt, ”förbättrande” behandlingssätt. Perioden som står i fokus är fängelsets första femton år i bruk, åren 1847–1861. Forskningen har gjorts genom undersökning och transkribering av fängelsets kyrkoböcker. Undersökning finner att vissa brott vanliga bland män – fylleri, våld – var mer sällsynta bland kvinnor, och motsatta förhållande kan ses bland andra: olovlig brännvinsservering, sabbatsbrott. Många kvinnliga brottslingar var unga kvinnor, men både hustrur och änkor lagfördes ofta för brännvinsbrott. Totalt sett syns ett samband mellan kvinnornas brottslighetsstatistik och det som kallas för nödbrott. Det finns därmed skäl att ifrågasätta effektiviteten av fängelsets förbättrande syfte.