Undersökningen jämför en teoretisk bas, baserad på Kerstin Bladinis ”Handledning som verktyg och rum för reflektion”, med hur pedagoger i en mellansvensk förskola tänker om specialpedagogens uppdrag och handledningssamtalets funktion. Resultatet visar att även om pedagogerna på ett intellektuellt plan är väl insatta i dessa områden, och känner till specialpedagogens uppdrag såväl som hur handledningssamtalet fungerar och vad det syftar till, så uppstår det ibland i praktiken en form av missförstånd mellan dem och specialpedagogen, där man istället efterfrågar helt andra kvaliteter än de specialpedagogen kan erbjuda. Av intervjuresultaten framträder en bild av att den avgörande faktorn för detta är stress. Pedagogerna beskriver situationer där specialpedagogens kompetens efterfrågas som en sista utväg, då man försökt allt annat och läget är akut. Men befinner sig i ett läge där man kräver snabba, konkreta besked och inte är mottaglig för det processinriktade arbetssätt som kännetecknar såväl specialpedagogens uppdrag som handledningssamtalets funktion. Uppfattningen om stress som en avgörande faktor för kvaliteten på kommunikationen mellan pedagog och specialpedagog styrks av de positiva erfarenheter som uttrycks då specialpedagogen i ett tidigt skede varit delaktig i utvecklingsarbetet kring ett eller flera barn – och då stressmomentet kunnat elimineras.