Syftet med detta arbete är att ta reda på i vilken utsträckning och på vilket sätt lärarens undervisningspraxis styr gymnasieelevers syn på historieämnet. I samband med att vedertagna uppfattningar om kunskap och kunskapsöverföring har utmanats inom pedagogisk forskning, har historieämnet alltmer kommit att definieras som ett instrument för självinsikt och förståelse för omvärlden. Den förändrade historiesynen medför nya typer av undervisningspraxis bland enskilda lärare, där till exempel kronologi och kanon får stå tillbaka för bland annat tematisk fördjupning och flerperspektivism. Undersökningen består av intervjuer med två gymnasieklasser och deras gymnasielärare. I intervjuerna fick lärarna och eleverna var för sig definiera momentet utifrån vad det handlade om, vilka målsättningar man haft, hur undervisningen gått till och vad övningarna syftat till. Resultaten visar att lärarnas respektive historiesyn och undervisningspraxis i mycket stor utsträckning präglar elevers perception av historieämnet. Elevernas normer och målsättningar i relation till historieundervisningen följde respektive lärares undervisningspraxis, utan att andra faktorer, som läromedel, i nämnvärd utsträckning spelade in. Läraren framstår därmed som den klart viktigaste auktoriteten för elevernas förståelse av historieämnet.