Syftet med uppsatsen är att mer än ett decennium efter Berlinmurens fall jämföra om och hur den nationella identitetskänslan i ett enat Tyskland rotat sig hos sex före detta västberlinare från tre generationer från arbetarfamiljer. Kvalitativa intervjuer har använts som metod. Intervjuerna och uppsatsen i övrigt har präglats av Joakim Ekmans teori, vilken utgår från att historia, territorium, gemensam kultur och delade politiska värderingar krävs för en nationell identitetskänsla. Gemensamt för samtliga sex intervjuade är att de idag känner sig mer som tyskar än före detta västtyskar. Deras kunskap och intresse i den gemensamma historien skiljer sig stort såväl inom som mellan generationerna. Samtliga är överens om att murens vara eller icke vara inte har påverkat vardagslivet i större grad. Intresset för Östberlin har varit knappt. Samtliga gläder sig över att muren rivits, även om man inte är nöjd med resultatet i alla lägen. Alla utom en är överens om att det finns kulturella skillnader mellan de före detta öst- och västtyskarna. Man är dock inte överens om vad som skiljer dem åt och varför. Ingen utom en från den yngre generationen anser att man idag kämpar för gemensamma politiska värderingar, men att man borde jobba för att sträva åt samma håll.