Syftet med denna uppsats har varit att studera hur barnavårdsnämnden i Stora Tuna verkställde lagstiftningen om uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn. För att uppnå syftet med studien har barnavårdsnämndens ledamöter undersökts, lika så de anmälda barnen. Vad anmäldes de för, vilka blev konsekvenserna och vilka var det som stod för anmälningarna? Resultaten jämförs med tidigare forskning från andra platser. Huvudsakligen har protokoll från barnavårdsnämndens sammanträden mellan 1903 och 1917 använts för att besvara frågeställningarna. Resultatet visar att en klar majoritet av nämndens ledamöter representerade medelklassen eller överklassen, endast ett fåtal kom från arbetarklassen. Men de barn som anmäldes kom nästan uteslutande från arbetarklassen. Detta är något som den tidigare forskningen också framhåller. Pojkar anmäldes i betydligt högre utsträckning än flickor, men de flickor som anmäldes dömdes betydligt hårdare än pojkarna. Flickorna anmäldes främst på grund av de bristande hemförhållanden och påföljderna blev oftast att de skiljdes från hemmet till fosterhem eller till barnhem. Pojkarna anmäldes främst för stöld och den vanligaste påföljden blev en allvarlig varning. Polisen var den grupp som anmälde flest barn till nämnden.