I korthet har uppsatsens syfte varit att ge en bild av vilken social bakgrund de flickor hade som gick på Snöå Lanthushållsskola i Dala-Järna, att ta reda på varför de valde att gå där och att undersöka vad som hände med eleverna senare i livet. Metoden som använts hör till den muntliga historieforskningens sätt att gå till väga: Under ett besök på skolans 100-års jubileum i september 2009 delades en enkät ut till ett hundrafemtiotal före detta elever, av vilka 15 stycken valdes ut. Dessa 15 delades in i tre grupper: den äldre generationens elever från 1936-1960, mellangenerationens elever från 1961-1970, och slutligen den yngre generationens elever från 1971-1989, varefter de intervjuades. Intervjuerna låg sedan till grund för uppsatsens resultat. Resultatet visar att elevernas sociala bakgrund har varierat, liksom ambitionerna bakom att söka till lanthushållsskolan och i vilken grad skolan fick betydelse för framtiden. Trenden verkar dock vara att det bland de tidigaste snöåkullorna var vanligt att man ville bli en god husmor, medan 1950-, 1960- och det tidiga 1970-talets elever behövde kursen i lanthushållning för att kunna vidareutbilda sig. Under 1970- och 1980-talet blev antalet skoltrötta som sökte sig till Snöån större, och skolan tycks ha blivit en nödlösning och ett andrahandsval. Samtliga minns snöåtiden som en mycket rolig och lärorik tid, och många av dem fick väninnor för livet.