Denna uppsats behandlar högläsning i förskolan och skolans tidigare år. Kvalitativa intervjuer har genomförts med fem barn och två pedagoger i förskolan samt fem elever och två lärare i skolans år 2. Avsikten var att undersöka hur barnen upplever och tänker omkring högläsningen och om deras upplevelser överensstämmer med pedagogens syfte. Forskning visar att miljön är betydelsefull då den både kan skapa förutsättningar eller utgöra hinder för barns lärande och utveckling. Vid högläsning och boksamtal utvecklar barnet sitt språk och sitt intresse för läs- och skrivinlärning. Resultatet visar att högläsning förekommer dagligen i de båda verksamheterna och att barnens upplevelser, till viss del, stämmer överens med pedagogens och lärarens syften. Då vi funnit att barnen tycker om högläsning och tror att pedagogen vill att de ska lära sig något, stämmer detta överens med pedagogens och lärarens syfte om att högläsningen ska vara språkutvecklande och ge gemensamma upplevelser. I jämförelsen mellan förskolan och skolans år 2 upptäckte vi både likheter och skillnader. En likhet är att det mångkulturella perspektivet saknas i litteraturen, dessutom fann vi att barnen i förskolan har möjlighet att påverka vilken litteratur som ska läsas vid de spontana lässtunderna medan eleverna i skolan inte kan påverka valet av litteratur. Slutsatsen i denna studie är att pedagogerna och lärarna har olika syften med högläsningen och vi menar att det är av stor betydelse att dessa alltid förklaras för barnen. När barnen och eleverna förstår avsikten med högläsningen, oavsett om den är en stunds vila och avkoppling eller om den beskrivs som en lärandesituation, kan det skapas goda förutsättningar för lärande och utveckling.