I ett drygt sekel har filmindustrin skapat rörliga bilder för underhållning och vi är idag mer än någonsin tidigare omgivna av berättelser i kortare och längre format som är bildbaserade. En skolklass i 7:an får i uppgift att beskriva sig själva i en lära-känna-varandra-övning. På ett A4-papper fick var och en göra fyra rutor där man skrev upp olika viktiga saker om sig själv. I en ruta skulle man uppge favoritfilm. I denna klass så skrev 20 elever av 27 filmen Avatar i sin presentationsruta. Två stycken 14-åriga flickor intervjuas i radio och reportern fråga varför berättelsen om Bella och vampyren Edvard är så bra. ”Han är perfekt. Hon är vanlig och han är perfekt!” När Sagan om konungens återkomst visades på bio vintern 2003, intervjuades unga människor i olika delar av världen om sin filmupplevelse. ”Jag gick ut från bion och kände glädje i hela kroppen. Samtidigt var jag ledsen, för nu var allt över och jag kommer inte kunna se fram emot nästa jul på samma sätt.” Bildteoretikern W. J. T. Mitchell gör gällande att vår kultur alltmer domineras av bilders budskap (2005). Teologen Sigurd Bergmann understryker detta och menar att villkoren för människans kunskap om världen förändras genom dominansen av ett ökande massmedierat flöde av bilder (2003). Seendet som kunskapsform blir allt viktigare i ett samhälle som långsamt genomgår en kulturell omställning till ett alltmer bildorienterat samhälle. Jag vill i detta kapitel reflektera över medievanor och hur barn och unga hanterar flödet av bilder och den växande mängden bildberättelser som unga väljer att se på bio, på TV, hyr eller köper som DVD, eller laddar ner och ser i hemmabiosoffan. Jag vill diskutera det djupa engagemanget i rörliga bilders berättelser som vi ser i vårt samhälle och som kommer till uttryck i de tre exemplen ovan med ett särskilt intresse för hur individer tar hjälp av bildberättelser för konstruktion av sin egen identitet och självuppfattning. I denna antologi som sammanställer en mångfald perspektiv på barn och religion, menar jag att det är av ett särskilt intresse att utveckla en djupare förståelse av på vilket sätt filmkonsumtion kan vara en resurs för barn och ungas moraliska självreflexivitet, d.v.s. hur filmberättelser kan bidra till barn och ungas moraliska identitet och kan förstärka en etisk dimension i ungas sökande efter en egen identitet. Mot slutet av kapitlet sätter jag in denna process av pågående självreflexivitet i en diskussion om religionen förändrade plats i samhället och den roll som rörliga bilder kan spela för konstruktionen av grundläggande värderingar.